Frestelser.

Ur garderobens skrymslen skymtar jag en svart fleecejacka jag inte sett på länge.

Jag drar på mig den och känner att en av fickorna är fylld med något igenkänningsbart.

Det måste vara ett paket cigarretter.

Jag stoppar handen i fickan och tar ut cigarrettpaketet. Jag inser att det är mer än ett år sedan jag senast bar den här fleecejackan (varför kom den fram just nu??), eftersom där ligger ett paket vita Marlboro som verkar vara så där halvfullt.

Jag vägde paketet i handen. Eftersom maken fortfarande röker, men väljer att vara en prins, så var det länge sedan jag såg mitt gamla märke. Det kändes lite märkligt. I fickan låg inte bara cigarretterna, där låg en röd tändare också.

Var detta ett tecken på att jag nu är mogen att ta ett bloss? Nej. Den 31 augusti 2009 rökte jag min sista cigarrett. Nu, ungefär ett år senare, skulle jag tydligen handgripligen bli påmind om mitt första rökfria år och om det beslut som jag fattade och som jag sedan dess följer.

Så jag tog paketet och lade det högst uppe i kaffe- och teskåpet. Förmodligen är de torra, men de kanske kan fungera som nödcigarretter för maken. Innan han en dag lämnar nikotinet bakom sig.

Eftersom jag valt att äkta en nikotinist får jag ju möta nikotin varje dag. Och det gör mig inte så mycket. Då får jag känna att det är jag som bestämmer. Att jag ständigt gör valet att låta min hälsa gå före beroende. Ändå var det lite annorlunda att mitt eget gamla cigarrettpaket studsade förbi. Ännu en gång fick jag säga: Nej tack, jag väljer mig själv, min hälsa. Än än gång fick jag visa för mig själv att jag är värdefull och att jag värderar mig själv.

Tack, kära frestelse, för den påminnelsen.