Flickan och giraffen

Min inre bild var snyggare än denna...

Här är en saga som du själv får välja hur du tolkar.

Den är en del av en meditation jag upplevde häromdagen.

Känner expansion och tacksamhet för att jag ingår i Marie Ek Lipanovskas torsdagsgrupp.

Jag möter flickan på ängen. Hon hoppar och skuttar bredvid mig. Framför oss är en häg häck som består av röda och vita rosor, men rosenbuskarna saknar taggar. Mitt bland rosorna finns en stor gyllene grind och jag inser att jag har en gyllene nyckel om halsen. Så jag låser upp och flickan skuttar in i hagen vid min sida.

Hon säger att när vi är tillsammans känner hon sig trygg. Då är allt möjligt. Det växer friskt gräs i hagen och överallt ser vi dessa rosor som doftar ljuvligt. Nära häcken ser jag en brun kanin som betar. Mitt i hagen står två alar omslingrade. De är långa, friska och har massor med löv och grenar som sträcker sig upp mot himlen.

Vi går ut ur hagen på andra sidan och kommer fram till en gyllene bro. Under den strömmar en strid flod. Väldigt strid. Flickan vänder sig till mig och säger att hon vill simma, leka sig över till andra sidan. Jag försöker komma med invändningar, som att det kan vara farligt. Men flickan säger: Inget är farligt när jag är med dig.

Så vi tar oss över till andra sidan och det går lätt, även om vi får kämpa.

Vi ser ett berg som är skogsbeklädd och med en vit topp. Uppe på toppen lägger vi oss ner och är omgivna av ett vitt sken. Vi är i det vita och är det vita på en och samma gång. 

Vi ser en molnformation, en jättestor giraff där upp i skyn. Vi betraktar den en stund. Så ser vi hur giraffen kommer ner och blir en verklig giraff. Den står där bredvid oss. Den är stor. Vi blir inbjudna att sätta oss upp på den och så bär det i väg över en savann. Giraffen är passgångare och det gungar härligt när den förflyttar sig över savannen. 

Giraffen säger att vi kan kännas oss trygga för han har överblick. Flickan säger att hon känner sig trygg för att jag sitter bakom henne och håller om henne. 

Färden fortsätter och det blir natt. Giraffen stannar och säger att vi kan sova under honom. Han står där stilla i den stjärnbeströdda natten och vi ligger under honom. Det känns hur tryggt som helst. 

När giraffen säger: Jag är universum så öppnar sig hela stjärnhimlen för oss och vi blir en del av universum. Vi både ligger där på marken och tittar upp och är samtidigt en del av detta. 

Efter en stund är det dag igen och vi ser giraffen som ett molen på himlen.

Vi går ner för berget och därnere är floden och guldbron. Vi står på bron och tittar västerut. Då ser vi giraffen som sticker upp sitt huvud ur floden. Han tittar på oss och säger: Jag är universum. Allt är möjligt.

Tillbaka i hagen är det frodigare än tidigare. Jag sitter under trädet och njuter av ljuden från lövverket och doften från rosorna. Flickan leker i min närhet, hon leker vilt, hon dansar, hon är friheten. Då och då kollar hon så att jag är kvar.

Vi är tillbaka på ängen igen. Flickan släpper taget om min hand. Hon vill att jag ska titta på henne när hon jagar fjärilar. Så skuttar hon i väg och hennes fötter känns lika lätta som fjärilens vingslag. Hon vet att jag finns där. Hon är trygg. Allt är möjligt.