Återupptäck det magiska i tillvaron!

Nu är tillvaron åter ungefär lika magisk som då!

Är din tillvaro magisk, åtminstone då och då?

Eller stängde du dörren till det magiska när du började känna dig vuxen?

Om du gjorde det skulle jag vilja locka dig att öppna den dörren igen!

För om vi vågar se det, är tillvaron faktiskt magisk!

Jag har ett minne från det att jag var så där fem år. Vi var tre jämngamla kompisar som satt i en sandlåda och gjorde sandkakor. Men de var inte av sand. De var ju magiska. De gick att äta och vi gav dem till de vuxna och tillsammans låtsade vi att de var delikata. Alla såg ju att det var sand, men vi kunde ändå vara kvar i det magiska.

Så kom en mycket äldre storebror och började skratta åt oss när vi erbjöd honom en kaka. Han sa lite hånfullt (kändes det som) att det inte var riktiga kakor utan att det var sand. Det var som att uttalandet av de orden tog bort magiken ur mitt liv. Det var då guldet blev till sand för min del.

Jag minns det så tydligt. Hur det med ens blev barnsligt och fånigt att baka sandkakor och leka i sandlådan. En epok var slut. Och jag sörjde den. Jag önske magiken tillbaka, men jag visste inte hur jag skulle åstadkomma det.

I dag vet jag.

Det som triggade igång de här tankarna var att vi i går såg den tredje filmen i Narnia-sviten. ”Prins Caspian och skeppet Gryningen”. En bra film i sin genre. Och det jag fastande för och började reflektera över är att det i ganska många filmer och böcker sägs att fantasi är reserverat för barn. Barnen i Peter Pan får inte återvända när de slutar vara barn och så är det också i Narniaböckerna. Lite av samma sak är det i Alice i underlandet. Det bygger på att det bara är barn som kan leva i en magisk, fantastiskt värld, att vuxna är för rationella för det.

Men tänk om det inte är så. Tänk om vi har tillgång til fantasi, magi och fantastiska upplever i hela våra liv? Vad är det som gör att vi väljer bort det? Vad är det som gör att så många av oss väljer det rationella och då förkastar allt som är fantastiskt? Somliga gör sin väg så smal att de förkastar väldigt mycket av det jag gör och upplever som flum och rena fantasier… och då är fantasier något dåligt. Men tänk om det istället uttrycker något helt öppet, en öppenhet mot de världar som vi som barn hade tillgång till.

Varje gång jag är med om en vägledd meditation träder jag in i det magiska landet igen. Och jag kan se starka kopplingar mellan mig här och där. Skillnaden är att ljuset är starkare där, att bilderna är tydligare och att jag i det magiska, fantastiska landet är tillåten att leva ut hela min potential. Där finns inga begränsningar.

Och det jag jobbar med nu är att föra över så mycket som möjligt av det synsättet till mitt vanliga liv. Och det magiska är… att jag nu ser magi, underbarhet, glädje, vad du vill allt mer runt omkring mig. För visst är det magiskt att titta på en snöflinga, ett vackert landskap, brödet som jäser eller se in i en medmänniskas ansikte.

Vi är magiska varelser, tillvaron är magisk, bara vi vågar se det.

Välkommen till Narnia… eller vad du vill kalla ditt magiska land.