Debatten om sex och gränser: Pratar du om det? Och pratar du om vad du gillar?

Vart går dina sexuella gränser?

Vet du vilka dina gränser är när det gäller sex?

Och vågar du prata om det när det verkligen gäller?

Och vilka blir konsekvenserna om du inte pratar om det? Har du varit med om att känt dig kränkt någon gång?

Och vågar du säga vad du vill, älskar och tycker om sexuellt?

Jag tänker inte diskutera om Wikileaks förgrundsfigur Julian Assange är skyldig till våldtäkt eller inte. Jag var inte med. Däremot tycker jag att kulturpersonligheten har satt igång en viktig debatt – på några få dagar har det till och med Johanna Koljonen skapats en webbsajt med vittnesmål … med människor som vill prata om det.

Det är kanonbra.

Jag läser i DN (som bara är en av hur många medier som helst som hakat på ”prataomdet.se”) där Johanna Koljonen själv skriver:

”Det slog mig, twittrade jag, att det finns ett strukturellt problem i vår våldtäktslagstiftning. Den förlitar sig på att parterna ska kommunicera om sina gränser. Det är en viktig princip. Men vi förmår det inte alltid, inte ens med partner vi känner och älskar. Man kan vara hur kåt som helst och samtidigt för blyg, tacksam, skamsen, imponerad, rädd eller kär för att säga vad man faktiskt vill. Och om vi inte kan berätta för varandra om våra gränser, då gör vi våld på oss själva. Vi kanske till och med tillåter, som jag gjorde då, övergrepp i lagens mening att ske. I sexuella övergreppssituationer är offret ofta hjälplöst. Det var inte jag. Jag kunde sannolikt ha brutit situationen med ett enda ord. Men jag ville inte vara till besvär.”

Känner du igen dig i Johannas resonemang? Det gör jag. Jag har som väldigt vuxen haft relativt oskyddat sex (utan kondom) bara för att det har varit jobbigt att ta upp frågan. Jag har känt mig blyg och skamsen. Jag har nog också varit rädd för att en kondomfråga skulle ses som ett ifrågsättande: ”Tror du jag är smittat av något eller”? 

I dag skulle jag inte längre göra så (tror jag, åtminstone). I dag är jag tränad att tala öppet om sex och lever ju dessutom delvis på det. Så för mig är det lättare. Folk runt omkring mig vet att det är okej att tala med mig om sex och kåthet – och att ställa frågor som: ”Hur gör jag då…” Och utifrån det kan jag (och Alexander) coacha.

Men det viktiga just nu tycker jag att debatten är öppen. Att vi vågar titta på våra mönster kring sexualitet. Jag tror att det faktum att det fortfarande finns en del tabun och hysch-hysch kring sex gör att vi i så hög grad låter bli att prata om det.

Nu har jag bara skummat delar av inläggen i den här debatten, och det jag inte sett, handlar om det omvända: Hur mycket pratar vi om vad vi vill? 

Jag tror att huvudproblemet är att vi inte pratar alls. Och om vi vågar prata om våra gränser så kan vi ju också tala om det vi vill göra innanför våra gränser. Men jag tror alltså att problemet är ungefär lika stort där.

Hur många är det inte som har sex de inte riktigt gillar, för att de inte vågar säga vad de önskar?

Så öppna alla dörrar och tala mer om det. Både om vad du vill och vad du inte vill. Mer sexglädje i livet önskar jag inför 2011.

Kommentera gärna om vad som ger dig sexglädje!