Dagens känsla: Längtan. (Nu med You Tube-klipp)

Längtanssubjekt. Några upplagor av Albert, nu 25.

Längtanssubjekt. Stella i tunnelbanan i somras.

Längtanssubjekt. Maja i Shanghai maj 2010.

Längtan är ett så svenskt ord. Motsvarigheten saknas på en del språk.
Vem längtar du efter? 
Vad längtar du efter? 
När längtar du? 
Vad kickar igång din längtan?


För en massa år sedan läste jag franska på universitetsnivå. Det var då jag lade märke till en del språkliga skillnader. Som att det inte går att längra på franska. Det närmaste man kommer att uttrycka det är ”Han mig saknas”. Och det är ju inte riktigt samma sak. Längtan är något aktivt, något som känns i hjärtat och något som för mig också ökar vid lite märkliga tillfällen.
Numera arbetar Alexander och jag sida vid sida. Det är sällan vi hinner med att längta efter varandra (men snart kommer en chans, då jag blir gräsänka i några dagar). Annat var det i början av vår relation, då vi bodde 60 mil ifrån varandra. Och det jag lade märke till då var att längtan ökade nästan exponentiellt ju närmare det var tills vi skulle mötas. Att stå och vänta på tåget gjorde nästan ont. Han var ju nära, men ändå inte där. Då gick minutvisaren i timvisaretakt.
Och det mönstret känner jag igen från flera situationer. Numera, när två av barnen bor på 60 mils avstånd och ett av dem bor med oss varannan vecka så sker samma sak. Längtan är som störst strax innan vi möts. Och när Maja bodde i Shanghai i nio månader så var det ju inte lönt (så verkar hjärtat fungera) att längta starkt hela tiden, den fick accelerera inför skypningar och hennes julresa hem.
Och den här julen har jag fått träna på längtan (tack Alexander, för att du är här!) Och då fokuseras den ju på barnen – och ju äldre jag blir, desto mer förstår jag hur sammanflätade vi kan vara, för inte blir min längtan mindre med at de blir äldre och jag anar att det är på samma sätt för min mamma i relation till min bror och mig.
Det finns en del romantiserande kring längtan… och det må hur det vill med den saken. Vad jag vill säga är att längtan är en rätt härlig känsla, även om det kan göra ont. För längtan - i alla fall i förhållande till människor – är förknippat med kärlek. Och utan kärlek, så vore det inte mycket till längtan.
Och även om det är trist att vara ifrån den man älskar, så är det ändå något speciellt med att längta. Ibland kan den kännas som ett pirr i kroppen, ibland som att det gör ont i hjärtat, ibland på något annat sätt.
Jag är glad att jag längtar efter människor… jag är glad att det finns kärlek runt mig. Jag hoppas att du också har människor du längtar efter!


Och just när jag hade publicerat inlägget fick jag ännu större anledning att längta!