Först ett träningsäktenskap, och sedan!
En ganska stor del av mitt liv just nu handlar om böcker. Jag skriver egna, spökskriver, coachar författare och är förlagsredaktör. Dessuto...
https://lustochliv.blogspot.com/2010/12/forst-ett-traningsaktenskap-och-sedan.html
En ganska stor del av mitt liv just nu handlar om böcker.
Jag skriver egna, spökskriver, coachar författare och är förlagsredaktör. Dessutom läser jag för min egen utveckling och för bloggen.
Och jag söker böcker som ger mig något slags mening (och ibland också ren förströelse).
Häromveckan var det en gammal bekanting som liksom trillade ut ut bokhyllan till mig. Omläsning pågår.
Här kommer ett citat ur den… och utifrån det kanske du kan gissa vad jag läser? (Även om jag tror att detta citat är väldigt svårt. Jag hade definitivt inte tagit det).
”Jag känner till några bra äktenskap. Men det är då främst fråga om andra varvet. Äktenskap där både parter har vuxit ifrån jag-Tarzan-du-Jane-larvet och bara försöker få dagarna att gå genom att hjälpa varandra och vara snälla mot varandra, och gör de jobb som dyker upp utan fundera så mycket på vem som gör vad. Somiga män når detta behagliga avslappade tillstånd, när de närmar sig de fyrtio eller har gått igenom ett par skilsmässor. Kanske de flesta äktenskap är bäst när båda parter kommit upp i medelådern. När allt nonsens runnit av och man inser att man måste älska varandra, eftersom man ändå snart ska dö.”
Orsaken till att jag fastnade för just det här citatet är förmodligen att jag själv är inne på andra varvet. Och även om jag inte befann mig i djungeln med min första man, så är det stora skillnader på äktenskapen. Den här gången är det jag som möter Alexander, i förra äktenskapet försökte jag i hög grad spela den jag trodde att maken ville ha.
Författaren beskriver en kvinna som inte hunnit fylla trettio och som är inne på sitt andra äktenskap. När hon skrev den var hon själv i samma ålder. Och det som kan få mig att sätta kaffet i halsen är den sista meningen i citatet… ”när man ändå snart ska dö”. Det är 29-åringens perspektiv. Jag tror inte att jag betraktade min mamma som nära döden när jag var i den åldern, och jag känner mig inte heller som en person som inväntar Sankte Per. Tvärtom så känner jag mig allt mer levande för varje dag som går.
Nu kan jag, åtminstone ganska ofta, njuta av livet. Den stora skillnaden mot för 20 år sedan är väl att jag dels känner mig själv bättre (och accepterar mig själv bättre) och dels att det inte längre är så viktigt vad andra tycker. Förut var det OERHÖRT viktigt. Vad ska mamma tänka? Vad ska arbetskamraterna tänka? Vad ska världen tänka? Som om någon brydde sig så särskilt mycket (för det första).
Jag tänker ändå at den kvinnliga amerikanska kultförfattaren har rätt så till vida att ett andra äktenskap kan bli mycket bättre. Då har åtminstone den ena parten ett träningsäktenskap bakom sig. Hon eller han har gjort en massa relationsmissar. Hon eller han vet vad som inte har fungerat. Hon eller han kan göra ett säkrare val. Och prestigen är kanske inte där på samma sätt som tidigare. Det är inte lika mycket att leva upp till. Det är lättare att vara… och ju mer avslappnad den enda parten är, desto större chans att det smitter också på den andre.
Och ja, det känns som att den här boken är värd en omläsning. Inte minst för att det är intressant att läsa hur en författare i mitten av 1970-talet beskriver sex, kåthet och äktenskap ur en relativt frigjord kvinnas perspektiv. Jag kanske återkommer när jag har läst hela.
Vad det är jag läser?
Skrolla ner lite så ser du!
Erica Jong: Rädd att flyga
Jag skriver egna, spökskriver, coachar författare och är förlagsredaktör. Dessutom läser jag för min egen utveckling och för bloggen.
Och jag söker böcker som ger mig något slags mening (och ibland också ren förströelse).
Häromveckan var det en gammal bekanting som liksom trillade ut ut bokhyllan till mig. Omläsning pågår.
Här kommer ett citat ur den… och utifrån det kanske du kan gissa vad jag läser? (Även om jag tror att detta citat är väldigt svårt. Jag hade definitivt inte tagit det).
Författaren beskriver en kvinna som inte hunnit fylla trettio och som är inne på sitt andra äktenskap. När hon skrev den var hon själv i samma ålder. Och det som kan få mig att sätta kaffet i halsen är den sista meningen i citatet… ”när man ändå snart ska dö”. Det är 29-åringens perspektiv. Jag tror inte att jag betraktade min mamma som nära döden när jag var i den åldern, och jag känner mig inte heller som en person som inväntar Sankte Per. Tvärtom så känner jag mig allt mer levande för varje dag som går.
Nu kan jag, åtminstone ganska ofta, njuta av livet. Den stora skillnaden mot för 20 år sedan är väl att jag dels känner mig själv bättre (och accepterar mig själv bättre) och dels att det inte längre är så viktigt vad andra tycker. Förut var det OERHÖRT viktigt. Vad ska mamma tänka? Vad ska arbetskamraterna tänka? Vad ska världen tänka? Som om någon brydde sig så särskilt mycket (för det första).
Jag tänker ändå at den kvinnliga amerikanska kultförfattaren har rätt så till vida att ett andra äktenskap kan bli mycket bättre. Då har åtminstone den ena parten ett träningsäktenskap bakom sig. Hon eller han har gjort en massa relationsmissar. Hon eller han vet vad som inte har fungerat. Hon eller han kan göra ett säkrare val. Och prestigen är kanske inte där på samma sätt som tidigare. Det är inte lika mycket att leva upp till. Det är lättare att vara… och ju mer avslappnad den enda parten är, desto större chans att det smitter också på den andre.
Och ja, det känns som att den här boken är värd en omläsning. Inte minst för att det är intressant att läsa hur en författare i mitten av 1970-talet beskriver sex, kåthet och äktenskap ur en relativt frigjord kvinnas perspektiv. Jag kanske återkommer när jag har läst hela.
Vad det är jag läser?
Skrolla ner lite så ser du!
Erica Jong: Rädd att flyga
