Säsongsavslutning i meditationsgruppen som leds av Marie Ek Lipanovska. Vilka äventyr ska jag få vara med om? Flickan står på en äng som ...
https://lustochliv.blogspot.com/2010/12/sagan-om-flickan-som-motte-mannen-med.html
Säsongsavslutning i meditationsgruppen som leds av Marie Ek Lipanovska.
Vilka äventyr ska jag få vara med om?
Flickan står på en äng som är inbäddad i snö. Det är en strandäng och till vänster anar hon havet. Hon är lite ledsen över att allt är vitt runt henne. Betyder det att hennes värld är frusten?
Flickan är barfota och när hon sakta går över ängen smälter värmen från hennes kropp snön och efter henne syns gröna fotspår. Flickan förstår att hon har massor av värme inom sig, kanske hon till och med glöder. Det får henne att känna sig bättre till mods.
Hela hennes hage är inbäddad i snö. Till och med den stora björken är helt vit. Den viskar till flickan:
– Vi är bara förklädda, under snön sjuder det av liv.
Och flickan känner sig rätt så nöjd med det. Det är dessutom kul att dansa runt i hagen och titta på de gröna spåren som hon lämnar bakom sig.
Hon närmar sig den andra grinden, som är svart. På andra sidan grinden står en mansgestalt i svart kåpa. Det går inte att se vem han är och det svarta känns lite skrämmande. Ändå dras hon mot grinden, för på andra sidan är gräset grönt. Där verkar det vara en annan årstid.
Hon öppnar försiktigt grinden och närmar sig mannen. Något drar henne mot honom, hon vet att han ska vara hennes vägledare på den här resan.
När han vänder sig om och hon ser hans ansikte ser hon att han är ett enda stort leende och leendet riktar han direkt mot henne. Och hon ler tillbaka. Hon vet att hon kan vara trygg med honom.
Han tittar på henne med sina leende ögon och säger:
– Du vet vem jag är.
Och hon ser att det är Jesus.
– Jag är en förklädd Gud och jag behöver vara förklädd så att jag inte bländar människor runt mig. Jag är förklädd på samma sätt som din hage är det. Under den svarta kåpan bär jag vita kläder.
Och hon vet att han säger det som är sant. För hon ser hur det strålar om honom och att det han släpper ut är tillräckligt mycket.
De vandrar bredvid varandra i gräset. De närmar sig ett stort vatten. Havet är väldigt upprört, det skummar och fräser och vågorna går höga. Det är en skrämmande syn. Flickan vet att de tillsammans ska ta sig över vattnet, något som verkligen ser ut som on omöjlig uppgift.
– Vi ska ta oss över vattnet tillsammans och vi ska sitta i ett valnötsskal. Du klarar att ta dig igenom stormen, du är stark nog, vi kommer att ta oss över utan några problem.
Och trots att flickan lätt mår illa av hårda vindar och starka vågor så känner hon stark tillförsikt och resan över vattnet går bra. Fast efteråt måste flickan erkänna att det var rätt skönt att komma upp på fasta land efteråt.
De springer tillsammans upp på berget. Tillsammans står de där uppe och ser ut över världen. Solens strålar smeker dem. Nu har han på sig sin vita dräkt och hon står helt naken bredvid honom. En bit ifrån dem står Inanna, också hon är vitklädd.
– Här kan du vara fri, här kan du vara naken, här riskerar varken du, jag eller Inanna att blända någon. Här kan du göra precis vad du vill. Du kan leka, hoppa, skrika, älska… precis vad du vill. Här får du ta emot mer ljus och du blir mottagen.
Flickan dansar runt i ljuset, hon hoppar och studsar, hon älskar känslan av frihet. Varför inte stanna här för alltid? Varför gå tillbaka till världen där hon måste dölja delar av sig själv?
Det är som att han hör hennes tankar. Han tittar leende på henne:
– Du kan komma tillbaka hit hur lätt som helst. Det räcker med att du andas. Ta ett par djupa andetag, så är du här.
Flickan känner hur frihetskänslan sprider sig i kroppen, hon känner hur hon spritter av liv och tanken på att känslan bara är en andning bort känns väldigt bra.
De börjar vandra nerför berget. Han är iklädd sin svarta kåpa igen. Och hon har en svart klänning.
– Du ska vara klädd i svart, ofta, för du kan också blända andra. Ditt ljus kommer att nå ut också genom det svarta och det är ett bra sätt för dig att möta världen. Du kommer att bli tydligare när du har det svarta på dig.
De sätter sig ner och han fortsätter berätta för flickan om hennes ljus. Att hon ska bejaka det och samtidigt skydda sig lite grand. Ljuset kan blända och skrämma andra. Om hon visar hela ljuset kan det väcka vrede hos en del människor och flickans jobb är inte att hantera andra frustration. Hon är här för att ge av ljuset, inte för att slåss för det.
– Undvik att vara naken just nu. Då kan du bli för sårbar. Ljuset kan kännas för starkt också för dig innan du är van vid det. Och du behöver också dra på dig det svarta för att ha ett skydd mot rädslan i världen.
Flickan känner den inre flamman och det känns som att de svarta kläderna hjäper till att hålla ihop henne. Kanske finns det en risk att hon flyter ut i sin nakenhet?
När de kommer tillbaka till vattnet känner hon inte riktigt igen det. Det är kav lugnt. Jesus säger till flickan att de ska vada genom vattnet över till andra sidan. Flickan tittar förvånat på honom. Det måste ju vara djupt? De kan väl inte vada genom det?
– När man har ridit ut en storm, som vi gjorde, så ser man vattnet för vad det är. Vattnet kommer bara att nå oss till knäna, det kommer att vara utan starka strömmar.
Och flickan tänker att han talar om vatten men menar känslor.
De tar farväl av varandra vid grinden. Det är fortfarande snö i hagen, men överallt sticker det upp blommor ur snön. Hon ser ett några små björklöv som blygt visar sig. Och så exploderar allt, inte på ett varligt sätt, det är bara en transformation, trädet ändrar skepnad, blir först en tall, så en ek och så till sist ett jättelikt redwoodträd. Ett träd som är världen.
Och flickan tittar uppåt, förundrad. Hon kan inte ens se toppen av det stora trädet.
Hon känner värmen inombords, börjar klättra upp i trädet, högre och högre. Sedan väljer hon en bekväm gren och där blickar hon ut över världen som håller på att vakna.