Skyddslösa flickor.

Jag läser i Sydsvenskan om 14-åriga Amanda som startar en nätrelation med Sonny 16 år.

Vad hon inte vet är att Sonny i själva verket är en man i 50-årsåldern och att han har en plan.

Sanningen kommer fram först flera år senare, när Amanda läser om hiv-smitta och söker upp ungdomarmottagningen.

Hon kände sig dum och vågade inte berätta för någon.

Hur många delar Amandas öde?

Jag läser om det för ofta i tidningen. Om flickor som börjar chatta med killar i sin egen ålder … och så visar det sig att killen i själva verket är en man som är betydligt äldre än henne och vars avsikt är att locka eller tvinga henne till sex.

Det mest flagranta exemplet i Sverige är han som kallas för Alexandra-mannen och som hade kontakt med mer än hundra unga tjejer – och som till slut också blev dömd.

Jag läsr alltså i Sydsvenskan och jag får tårar i ögonen när jag tänker på hur skyddslösa de här tjejerna är, hur utsatta de är och hur ensamma de är.

De tar på sig ett stort ansvar för vad som händer och många skäms så mycket att de inte berättar något för vuxenvärlden. Vad som händer dem först på nätet och sedan i verkliga livet blir deras egen smutsiga hemlighet.

Jag önskar att alla tjejer hade åtminstone en vuxen de kunde tala med. En vuxen som inte dömer dem. En vuxen som de kan samtala med och fråga om råd. En vuxen som kan lotsa den unga flickan rätt. En vuxen som kan säga: Det här verkar inte bra… Alltså som ser alarmsignalerna.

De här männen känns så förslagna. På något sätt lyckas de få flickorna att ta nakenbilder av sig själva och senare hotar de att lägga upp dem på Facebook eller någon annan publik webbplats. Och att bli visad naken för alla man känner är så skamligt för den unga flickan att hon typ säger ja till vad som helst. ”Okej, jag suger av dig, bara du inte lägger ut bilderna”.

Och så tenderar de att bli värre. Flickan tvingas gå med på grövre sex, mannen tar grövre bilder på henne, det blir allt svårare att ta sig ur den negativa spiralen. Utåt låtsas hon som ingenting. Hon vill inte belasta sin närmaste omgivning, hon är rädd att inte bli trodd, eller att bli skambelagd.

Tänk om .. alltså… unga tjejer vågade prata. Om de kunde känna att föräldrar eller skolkurator eller någon annan vuxen fanns där för dem. Vad är det som gör att så många vuxna inte ser, inte vågar se, eller kanske inte vill se?

I mitt jobb som sexsibilitycoach ser jag tyvärr exempel på många vuxna som lämnat barn eller unga tjejer i sticket. Som inte sett vad som pågått. Som låtit närstående våldföra sig på sina döttrar. En skillnad nu, med nätet, är väl att det är lättare för främlingar att ta sig in i flickornas intimsfär.

I Amandas fall blev ”Sonny” hennes förtrogne och det tog lång tid innan hon förstod att killen hon anförtrodde sig till var samma person som regelbundet våldtog henne. Undrar vad allt det här har gjort för Amandas tillit till människor i allmänhet och till män i synnerhet.