Insikt: Förskjutning av pinsamheter.

Fortfarande fruktansvärt pinsam.

Genom mitt liv har jag varit extremt känslig för pinsamheter.

Att själv vara pinsam.

Eller se andra göra bort sig.

Nu inser jag att det har skett en förskjutning… jag kan skratta åt mig själv mycket mer. Så skönt det känns!

Fortfarande går Seinfeld i repris i diverse tevekanaler. Jag brukade älska Seinfeld. Med ett undantag. De avsnitt då George hade en stor roll, slutade det ofta med att jag lämnade teven. Han var så pinsam att jag inte stod ut.

Nu känner jag en massa människor som verkligen gillar att titta på när någon gör bort sig. Som skrattar glatt (men kanske innerst inne är glada att det är George eller någon annan som gör bort sig och inte de själva).

Inte jag. Jag har så länge jag har kunnat minnas levt mig så in i andras situation att jag känt deras pinsamhet (eller att de själva borde känna hur pinsamma de är).

Det är naturligtvis jobbigt att på det sättet ”ta ansvar” för andras pinsamhet. I dag klarar jag bättre att se Seinfeld. New York för 15 år sedan är ändå långt ifrån min vardag.

Men gissa om mina pinsamhetskänslor väcks till liv när jag ser Solsidan? Det är klart de gör. I dag är det något lättare att stanna kvar och titta… men när jag har kollat Solsidan på TV4 Play har det hänt att jag bara låtit bli att se hela avsnittet för att till exempel Alexa är så pinsam att jag vill sjunka genom jorden.

(Nu kan psykologen i dig verkligen gå i gång ;) )

Och för mig var det ännu värre att vara pinsam. Att göra bort mig. Och länge hade jag väldigt stränga krav på vad som faktiskt var okej för mig att göra. Jag kunde länge efteråt minnas episoder som jag upplevt som pinsamma. Som att jag sagt eller gjort något vid ”fel” tillfälle. Ibland när jag har verklighetskollat sådana där episoder har det visat sig att andra inte minns dem. Det var bara jag som förstorat upp dem.

Jag ska ta ett 30 år gammalt exempel, som väldigt länge fick mig att rodna och ibland att skrika högt när en person började prata om det. Jag var som de tre aporna, jag ville varken, se, höra eller prata om det, för det var så fruktansvärt pinsamt.

Som 20-åring var jag politiskt aktiv i SSU. Jag var SSU-mundering som i mitt fall bestod av brun manchesterkavaj och bruna manchesterbyxor och så var jag dessutom ”masklippt”. En rätt trist och intetsägande klädsel med andra ord. I hemlighet drömde jag om att någon gång få vara med på en fest som i Borta med vinden, att ha på mig en fantastiskt fotsida balklänning med mycket vidd i kjolen. Att dansa i en sådan klänning en hel kväll och möta allas beundrande blickar.

Vid ett tillfälle blev jag full och berättade den här drömmen för en man. När han frågade mig om det dagen efter så slog jag på honom och förbjöd honom att någonsin prata om det igen. Han tittade lite roat på mig. Varför blev jag så upprörd?

Men för mig blev detta som att någon sett mig naken. Det var så fruktansvärt att jag dels hade en sådan dröm, dels att någon sett dem, för det stämde inte alls med den yttre bilden och det intryck av mig som jag ville ge världen. Och skulle detta komma till fler personers kännedom… så skulle jag typ vara död.

Du förstår. Så där gjorde jag nog ofta. Jag byggde hönor av det som knappt var lite dun.

Och i dag kan jag berätta den historien och jag kan verkligen förstå att jag hade den där drömmen och jag tycker den är underbar och inte pinsam.

Men vad jag också märker är att när jag i dag gör något som jag tidigare skulle känt mig döende av… som härom veckan när jag försökte gå till en teater en månad för tidigt och dessutom kontaktade Daniella Gordon och bad om biljetterna. NU!!! Och så insåg att jag hade gjort fel… så vad gjorde jag: Jag skrattade glatt. Jag hade läst fel, punkt och slut.

Jag bloggade ju om det där omgående. Och när jag fick ett mejl om biljetter av Daniella Gordon, så sa jag tyvärrr… jag kan inte komma… och så skickade jag med blogginlägget… och hon svarade mig både vänligt och inkännande.

Så vad drar jag för slutsats av det här? Tja i dag verkar jag ha lättare att överse med egna pinsamheter (eller snarare, saker känns sällan så pinsamma) men fortfarande lite svårare med andras.

Hur är det för dig? Jag är väldigt nyfiken!