Beundran och blygsel

Då och då möter jag en person och känner beundran för hen.

Det brukar vara något i hens väsen, i hens ord, eller något jag inte riktigt kan ta på, som utlöser den känslan.

Så kommer nästa. Jag blygs. För kan jag tala om för någon att jag beundrar hen? Tänk om hen blir generad? Tänk om hen tycker att jag är pinsam? Tänk om hen avvisar mig?

Intressant det där, för inför den person jag beundrar, så försvinner de där kaxiga tankarna om ”Vad andra tycker om mig har jag inte medatt göra”.

Så oftast väljer jag att beundra på avstånd eller lite i smyg. Den får bli en karamell som jag själv njuter av att suga i mig.

Men ibland bryter jag mot (o)uttalade tabun och säger direkt till personen som det är.

Ibland blir hen glad.

Ibland blir hen generad.

Ibland blir hen irriterad.

Ibland händer ingenting.

Ibland blir hen riktigt riktigt glad.

Och jag kan inte förutsäga hens reaktion. 
Jag får släppta taget, släppa kontrollen och låta det som ska ske ske. 
Läskigt, ibland. Spännande, ibland.

När jag tänker tillbaka så är nog det budskap jag oftast hört att jag absolut inte ska röja att jag beundrar eller högaktar någon. 
Som att detta är pinsamt eller fel. 
Som att jag å ena sidan genom att uttrycka min känsla hamnar i underläge inför hen. Som att jag å andra sidan riskerar att vara pinsam i hens ögon.

I båda fallen handlar det om att jag då lägger över makten hos den andre. 
Och att en del av detta handlar det jag brukar kalla för ”missriktad hänsyn”. 
Somliga kanske menar att detta är en klädsam återhållsamhet, för hur skulle det vara om beundransvärda personer överöses med beundran?

Jag brukar ge positiv feedback och jag kan se hur stjärnor ibland tänds i den andres ögon. Det är underbart att se att något jag säger eller gör kan bidra till andras glädje. 
Men drivkraften är egentligen inte den – hen får (re)agera som hen vill. 
Det handlar istället om givandets glädje.

Ett annat skäl att inte visa beundran kan vara utslag av jantetänkandet: 
Du ska inte tro att du är något. 
För vad skulle hen bry sig om lilla mejs beundran. 
Hur skulle jag överhuvudtaget kunna tro att det skulle spela någon roll?

Men just i dag är det jag funderar på och som känns i mitt hjärta att jag kan känna mig så blyg att uttrycka någon form av beundran. 
Det är som att jag förvandlas till ett litet barn. 
Som å ena sidan vill visa sin fina blomma och å andra sidan är lite rädd för att mottagaren ska ogilla den.
Det läskigaste är kanske om hen möter min blick och säger: Jag gillar dig med.