Vissa dagar är vissna.

Jag är ju så himla positiv för det mesta.

Jag är en möjlighetsskapare.

Jag är tacksam.

Fast just i dag känns lite tyngd på axlarna. Och jag tränar på att bevittna det.

För ett och ett halvt år sedan hade en dag som denna nog lett till att askkoppen hade varit full vid det här laget. Då kanske jag hade längtat efter kvällen och ett glas vin också. Allt detta för att döva något. Obehaget kanske. Känslan av att… det känns lite visset. Känslan av ensamhet. Känslan av stress. Känslan av att ha väldigt mycket att göra och så ändå ha svårt att få något gjort. Känslan av att jag borde ju njuta av att vara ledig… 

Det är en slags oförmåga som gripit tag i mig. Och även om jag känner mig seg, ensam och rastlös, så stannar jag ändå kvar här med mig själv. Jag har inte ro att läsa, inte ro att jobba och så ser jag bergen som tornar sig runt mig. Jag lyckas inte vara konstruktiv. Skönt, kanske du tänker, Charlotte har också sina dippar. 

Och ja, så är det, jag har mina dippar. Mitt liv är i regnbågens färger och ibland skär det sig. Men det blir samtidigt allt lättare att vara i det. När jag för några år sedan var i ungefär det tillstånd jag är just nu så brukade jag rutscha ner och hamna i det svarta hålet, eller längst ner i berg-och dalbanan (välj den metafor som passar dig). Nu vet jag att jag kommer att överleva den här känslan. Jag försöker att betrakta den. Jag försöker att bara acceptera den och inte döva den. Fast det är svårt.

Tanken på flykt finns där… men vad är det i så fall jag skulle fly från? Från här och nu? Det är ju så himla lätt att tala om att vara här och nu – och jag gör det ofta. Men när det är tråkigt då? Hur himla kul är det då? 

Jag är kvar. Jag andas in tråkigheten och ensamheten. Kanske kan jag senare rapportera om något slags insikt. Nu kan jag det inte. Nu tar jag ett andetag i taget och nöjer mig med det. Tråk, tråk, tråk!!

PS: Maja har ritat en koala, den ser lite grand ut som jag känner mig.