charlottecronquist

Besvikelser. Om att våga erkänna skuggsidor.

Det kan finnas en poäng i att våga erkänna och känna besvikelse. Jag sitter i meditationsrummet och en kvinnas känslor får mig att k...

Det kan finnas en poäng i att våga erkänna och känna besvikelse.

Jag sitter i meditationsrummet och en kvinnas känslor får mig att komma i kontakt med de gånger jag känt mig besviken.
Och jag inser att ordet är be-sviken.
Inser att många gånger när jag varit besviken har jag helt enkelt känt mig sviken. Och ofta har jag inte låtit besvikelsen sippra ut. Men det gjorde jag igår.

Tänk att igår skulle bli dagen jag skulle få titta närmare på besvikelser och att känna sig sviken. Det var liksom ett band av händer som rullade ut sig och jag fick först känna besvikelse som ett minne, lite på avstånd, sedan bli verkligen besviken över att en kurs jag gärna hade velat gå blev inställd och sedan kunde jag dessutom projicera ut en del av mina starka känslor på Alexander. (Tack, Alexander för att du står kvar).

Och det har kommit upp en massa tankar, känslor – och faktiskt också drömmar kring detta med besvikelse.

Känslan i kroppen var att jag kände mig dränerad, tömd på energi. Jag var till och med tvungen att lägga mig en stund, när besvikelsen kändes som störst.
Men jag började också undersöka vad det handlade om. Vad är besvikelse? Jag insåg att jag kände mig lurad, ledsen, arg … och nu i morse insåg jag alltså den yttersta konsekvensen: Jag kände mig sviken.

Och jag som så ofta finns till för andra, både professionellt och privat insåg att något inom mig säger att jag ”inte ska känna besvikelse”. Att det liksom är för lågt, att jag ”borde” stå över sådana känslor.

Men då ljuger jag ju. Ibland blir jag grymt besviken. Jag och någon annan har gjort en överenskommelse… och så ställer den andre in. Det är klart att jag blir besviken. Jag har kanske reserverat engagemang, tid och pengar för att göra något tillsammans med någon annan. För att inte tala om förväntan. ”Vi ska göra något tillsammans, så roligt det ska bli”. Och så grusas då allt, när den andre säger: NEJ.

Och detta att inte våga känna skuggsidor, skuggkänslor tror jag är mindre bra. Jag berättade för kvinnan som satte igång min besvikelse (ställde in kursen), att jag blev ledsen och besviken. Vi hade en öppen mejlkonversation. Vi gillar verkligen varandra. Och nu på morgonen kunde jag ju se hur bra det är – ur ett perspektiv – att det hände, för då kommer jag mer i kontakt med mig själv… i alla fall med hur det känns att känna mig (be)sviken. Fortfarande är jag ledsen och arg över att detta gör att jag inte får träffa henne denna gång. Men det är helt okej.

Och så här skrev hon till mig.

”För min egen del känns det som att icke uttryckt bevikelse, legat som en tjock äcklig filt
som bedövat mig från attt komma igenom mied min fulla PASSION,
hindrat mig från att våga ÄLSKA FULLT UT...

HÅLLT MIG TILLBAKA... till att våga vilja ALLT!!”

Så himla bra det är sagt. Jag behöver erkänna känslorna som finns i mig. Jag behöver våga känna att ibland känner jag mig (be)sviken. Det är okej att bli ledsen, arg, frustrerad.

Maken fick ta en släng av det i går. Det var ju han som fanns till hands när besvikelsen landade i mig. När jag gick och slickade mina sår kom han inte efter och frågade hur jag mådde. Det hade jag önskat så. Men jag var oförmögen att be om den hjälpen. Så istället far jag upp och säger typ dumma dej, ”du borde ha fattat att jag behöver en kram nu”.

Som tur är vet han vid det här lagt när jag projicerar ut saker på honom. Så han kunde faktiskt krama mig och hjälpte mig att få fatt i själva känslan. Och jag inser att besvikelsen som jag agerade ut mot honom var en ung del av mig… en liten flicka som inte kände sig sedd när hon var ledsen. 

Och kanske är det så, att jag sällan vågat låtsas om att jag varit besviken, och därmed hållit mig själv och min livspassion tillbaka, som min kära vän så fint beskrev det i mejlet som kom för några timmar sedan.
Vågar du uttrycka din besvikelse? Och vågar du göra det och samtidigt äga känslan själv? Jag klarade det ju inte hela vägen ut. Jag tog inte ut något på min vän, men maken fick ta en stöt… sådan tur att han är en man som (är jag övertygad om) tycker om att då och då ta den stöten. Det finns ju skäl till att han är en omtyckt coach och terapeut.

Kollar lite i Alberts blogg och hittar detta – (som han skriver om mig):

"När jag varit arg och besviken har du funnits där för mig.
När jag varit ledsen och förtvivlad har du funnits där för mig.
När jag varit glad och stolt har du funnits där för mig.
Du har alltid funnits där för mig.
För att lugna. För att trösta. För att stödja och för att peppa."

Och det är precis den rollen maken tog igår. Tack älskade!


Namaste!

Related

sviken 2909323934076839025

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Ibland har jag det motsatta problemet. Eller kanske samma problem ur en annan synvinkel. Jag kan bli så förskräckligt orolig över att göra någon besviken att det gör mig alldeles handlingsförlamad.

    SvaraRadera
  2. Carina Månsson18 mars 2011 kl. 10:23

    Känner igen mycket i Ditt inlägg! Fick också en enorm besvikelse i måndags. En 4 år gammal lögn såg ljuset och om jag kände mig huggen i ryggen då så kände jag mig slaktad nu. Det var en lögn på hög nivå som förändrade mitt liv, fick mig att lämna allt och starta om på nytt. Och jösses vad tacksam jag är för det idag!!!!

    Lik förbaskat skar det ända in i själen i måndags när det uppdagades. Och jag, liksom du, ringde Patrik o berättade. Och han svarade inte som jag önskade, med kärlek och förståelse utan såg det så där "typiskt" krasst, ja, men det var ju då det, det blev ju till det bästa oavsett. Ilskan och besvikelsen tog jag ut på ett träningspass på kvällen, svettades som en galning och rensade ut all ilska. Underbart! Bloggade om det på kvällen och landade i det. Och fick den förståelse från Patrik som jag önskade, när jag väl kunde sätta ord på vad jag egentligen kände. ;)

    The truth shall set you free!

    Hur som haver är viss lärdom i livet tuffare än annan. Tacksamhet för att jag följer mitt hjärta, absolut, för att jag lever det liv jag önskar idag, absolut och för att jag känner och tillåter mig känna in o landa i alla känslor jag möter.

    Ps. Har snart läst ut din bok!!! Tusen tack för att du delar med dig av dig själv!!! Ger vägledning och tips till kvinnor i alla åldrar att utvecklas, hitta sig själv och vara i sitt bästa Jag!!!!! Underbart!!!

    Njut av Din dag, ha en underbar helg och det är ju som så, allt sker av en mening. Ibland kommer pauser i livet som man inte ens själv visste förrän efteråt att man behövde! ;)

    Varma kramar
    Carina Månsson

    SvaraRadera
  3. Puss på dej Charlotte! Även jag lär mig... Ja, jag kan ta den där stöten, men du kanske kan träna på att nypa lite mjukare vid sådana tillfällen? ;-)

    SvaraRadera
  4. Carina, vill du att jag ska länka till din blogg, det inlägget? Vet inte vad din blogg heter...
    Tack för dina tankar!! Och roligt att du gillar boken. Nu ska jag trycka ny upplaga. Spännande.
    Kram C

    SvaraRadera
  5. Såååååååååååååå fint du beskriver det! Känner exakt likadant själv!
    Vi lever inte i nuet utan drar hela tiden fram minnen som vi behöver ta en titt på. Ibland orkar vi inte det, men då kommer det alltid nya chanser, tills vi ser det och kan släppa det :) Vi är priviligerade att få vara i en sådan fin utvecklande grupp som vår meditationsgrupp! Namaste säger jag med/ Jeanette

    SvaraRadera
  6. Albert, då tar du ansvar för vad den andre eventuellt skulle kunna känna... Fundera på det.

    SvaraRadera
  7. Som sagt, djupt tacksam för att vi kan lära av varandra och finnas till för varandra in times of trouble.

    SvaraRadera
  8. Jag vet, men ibland är det så svårt att låta bli, speciellt när jag får höra hur jobbigt det är för andra att känna besvikelse =)

    SvaraRadera
  9. En kvinna - little Gransmother - uttryckte det så bra när vi hörde henne i Köpenhamn för några månader sedan.
    "What other people think is none of your business"
    Och ju mer jag tänkt på det desto mer inser jag att det faktiskt är djäkligt sant och och rent av lite mindblowing.

    SvaraRadera
  10. Jag läste om henne här på bloggen, men som vanligt är det en sak att ta till sig något intellektuellt och en helt annat att verkligen *känna* den. Mitt hjärta har inte riktigt hunnit ikapp min hjärna på den här punkten (heller).

    SvaraRadera
  11. Albert, ibland är det kanske bra att gå i fängelse utan att passera gå - alltså att du tar in i hjärtat utan att låta det passera hjärnan ;)

    SvaraRadera
  12. Med distinktionen "think of you is none..."

    SvaraRadera
  13. jag känner djup tacksamhet över det! Kram

    SvaraRadera
  14. Det är ju lätt för dig att säga. Du suger ju på Monopol.

    SvaraRadera
  15. Du är så vacker Charlotte. Så klok. Så nära. Så öppen och modig. Jag beundrar dig. Känner respekt för all den kunskap du besitter.
    Vilken grupp ni är. Så modiga. Så ärliga. Så kärleksfulla mot varandra. Och jag litar helt på er förmåga till allt det växande ni nu erfar. Det är stort. Större än vad jag i ord kan beskriva, att få dela det, leda er. Jag känner ödmjukhet inför det. Jag får växa i min tillit och tro, utmanas till min övre gräns....
    Jag var så trött efteråt igår. Vilade tills det var dags för arbete och utbildning på kvällen. Idag har jag varit snäll mot mig själv. Läst om Maria Magdalena. Och jag fann en bok som väckte tankar kring det du talar om.
    Och jag skrev följande på baksidan av ett papper "Låt dina känslor växa upp. Hur gammal är sexlusten i dig? Eller Ilskan, Glädjen, Irritationen, Upphetsningen, Lyckan ..." Jag insåg att jag är fullvuxen i vissa av mina känslor, medan jag är barn eller tonåring i andra. Jag har inte låtit mig själv uppleva dem och därför inte gett dem möjligheten att växa upp och bete sig vuxet. Så jag ställer mig frågan "Hur gammal känner jag mig när den aktuella känslan infinner sig?" Då vet jag åldern på den känslan....
    Men besvikelse befinner sig i lågstadieåldern :-)

    Varm Kram till dig du vackra Gudinna!

    SvaraRadera
  16. Och jag tror att ju mer vi vågar känna en känsla och i vilken ålder den befinner sig, desto större är chansen att den kan växa i ålder och småningom bli vuxen. Det är läkande att se våra sårade inre barn, bejaka dem och visa dem att vi finns med för dem och att det inte är farligt att känna saker.
    I dag ska vi träna på det i workshoppen Ingen skam i kroppen... jag gissar att många skamkänslor är väldigt unga.
    Och tackar ödmjukast för dina vackra ord, Marie. De flyter rätt in i mitt hjärta!
    Kramar Charlotte

    SvaraRadera
  17. Du låter ditt tomrum läkas och hela sig i stället för att "lägga en fyllning i hålet"... Modigt! Kram

    SvaraRadera
  18. Du låter ditt tomrum läkas och hela sig i stället för att "lägga en fyllning i hålet"... Modigt! Kram

    SvaraRadera
  19. Marita Jacobson20 mars 2011 kl. 21:44

    Tack Älskade Charlotte för din ärlighet, mod, villighet och systraskap ♥♥♥

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item