Råttelegi - eller inlägget jag hade hoppats slippa skriva.

Sorry Råttatoille, du får inte bo hos oss.

Jag hör ett ljud från köket som gör mig så himla rädd.

Det är ett slags rasslande ljud och jag ser för mig att vi är invaderade av råttor.

Jag smiter bakvägen ur huset och får äta en kebab på väg till kvällsaktiviteten. (Och ringer Alexander, Albert och Maja på vägen för att få tröst!)

Det är fantastiskt vad fantasin kan skena i väg med mig när jag blir rädd. Och jag inser att jag är rätt så rädd för råttor. Jag gillar dem helt enkelt inte.

Fram till för så där ett par veckor sedan så var råttor något som fanns i kloaksystem och soptippar för mig. Kanske hade jag sett någon enstaka springa förbi på någon promenad. Men jag hade aldrig tagit mig tid att hälsa på dem.

Jag trodde nog också att jag nästan stod över något så primitivt som råtträdsla.

Icke sa Nicke. Jag erkänner: Jag är rädd för råttor. Och jag tycker ljudet av deras aktivitet är, hur ska jag säga, jobbigt, enerverande och på något sätt skrämmande.

När vi kom hem från Thailand för ett par veckor sedan och Alexander skulle slänga något i soporna stod han öga mot öga med en råtta. Han skrek till, förbannad på råttan, säger han. Själv hörde jag inget. Jag sov skönt min jetlagsömn.

Och där började jakten på råttan. Alexander täppte till ett hål som gjorde att råttan hade kunnat ta sig in under diskbänken. 

Redan nu tyckte jag att det började kännas obehagligt. Men jag hade ju inte ens sett den. Eller hört den. Bara en känsla av att en råtta finns i vårt hus kändes som ett intrång.

Nu hade Alexander förpassat den till bjälklaget i köket. Vid ett tillfälle hade den lyckats gnaga sig ett nytt hål och Alexander kunde se att den hade festat på melonskal. Men nu är den verkligen förpassad till bjälklaget. (Själv underviker jag så långt det är möjligt att öpnna dörren under diskbänken till slaskhinken. Självbevarelsedrift.)

Och skulle den komma upp till utrymmet under diskbänken står fällor där och väntar på den. Nu har råttan som kvällssysselsättning att gnaga i bjälklaget under köksgolvet. Den har två favoritställen. Dels är det i närheten av diskbänken och dels i närheten av köksdörren. När den gnager vid köksdörren så låter det som i ingressen – som att den är lös i köket.

Nu har jag flera dagars vana vid att höra ljudet av råttans gnagande. Jag tycker att ljudet är obehagligt, men jag märker också att min relation till både råttan och ljudet gradvis förändras.

Vi har haft Anticimex här tre gångar. Alexander kan vara lika envis som en gnagande råtta. Och Tomas på Anticimex säger att det är ett mysterium hur den har tagit sig in. Och Vattenverket har bollat frågan till…. Tomas på Anticimex. 

Som det verkar nu är råttan fången där i bjälklagret. Det sägs att de behöver vatten ofta, så någonstans måste den ju lyckas slicka i sig lite vatten, annars borde den vara död vid det här laget.

Tänk så ensam råttan måste vara. För vad jag kan höra är det bara en – eller snarare, det är åtminstone bara en som är aktiv åt gången. Därav drar jag slutsatsen att han eller hon är ensam. (En han hoppas jag).

Och jag tänker också med en viss rysning på vilka konsekvenser det skulle få om vår objudna hyresgäst lägger sig och dör i vårt bjälklager. Helst skulle jag vilja att han smet ut till Malmös soptippar och levde ett lyckligt liv långt från oss.

Medan jag pendlar mellan äckelkänslor och rädslor kliver Alexander fram som den store råttfångaren och råttaktivisten. Han tätar lister, han bullrar i köket, han tänker ut lösningar, han ringer Anticimex (och är väl snart vän med Tomas). I går kväll gjorde han till och med en playlist för råttan! Tja, det är inte så snällt som det låter. Snarare kunde jag se ett sardoniskt leende på Alexander när han skapade spellistan. Det var sex timmar av oerhört störig musik. Så laddade han musiken i iPoden och ställde högtalare på kösksgolvet. Vi har nämligen lagt märke till att råttan bara gnager när han tror att han är ensam.

Stella sover närmast råttan. Och efter att ha gått upp och stampat i köksgolvet några gånger i går natt, så kom hon på lösningen: Öronproppar. Hon var också tacksam över Alexanders playlist.

Fortsättning följer. Jag vill att han flyttar nu! Jag vill inte höra rasslet av en råttsvans eller ljudet av en gnagande råttkäft. Ibland följer han med mig in till drömmen och jag vill drömma vackert.

PS: En elegi är en klagodikt eller klagosång, detta är min variant.