Sök inte så desperat.

För åtta år sedan var jag inte inställd på en relation.

Jag klarade mig bra själv.

Då dök Alexander upp i mitt liv.

Och det skedde utan att jag ansträngde mig ett dugg.

Jag har just läst Eric Pearls bok ”Väck din inre healer” som handlar dels om hans eget liv och dels om Reconnecitve healing.

Det är en mening i boken som fastnar ordentligt: Om du inte finner vad du söker beror det på att du anstränger dig för mycket.

Jag tar det igen: Om du inte finner vad du söker beror det på att du anstränger dig för mycket.

När jag möter människor i mitt jobb som sexsibilitycoach eller helt enkelt som intresserad medmänniska är det ganska vanligt att de säger: Allt kommer att bli bra bara jag hittar en partner.

Då brukar jag säga: Du kanske ska börja med att tycka om dig själv? Eller något i den stilen. För den här längtan efter något mer och något annat kan ibland uppta så stort fokus hos människor, att de tappar bort här och nu. Livet börjar på allvar om eller när just detta inträffar. Och så anstränger de sig som sjutton för att nå just detta.

De anstränger sig helt enkelt för mycket.

Jag har ju mött en del terapeuter och liknande under de senaste femton åren. Flera av dem har sagt just det: Du anstränger dig för mycket. Flera har gett en bild som är ungefär denna: Charlotte, du sitter under ett äppleträd och frukten i trädet är mogen, det är bara för dig att sträcka ut handen och plocka frukten, men istället rusar du runt och letar efter fruktträden och ser inte att de finns alldeles nära dig. 

Alltså de beskrev mig som en blind människa som sprang och sprang, som ansträngde sig som den bara den för att uppnå en massa saker – och därmed gick miste om det jag sökte.

För dig som känner till Enneagrammet är jag en nummer tre, den personlighetstyp som brukar kallas presterare eller något liknande. Alltså sinnebilden för den duktiga flickan, för vilken yta och bekräftelse från andra är viktigare än innehåll och att känna sig själv. Och jag ser hur trean är där ute och springer – men som allt oftare i dag kan stanna upp… och anstränga mig mindre.

Jag minns på en av mina första sessioner med frigörande andning. Jag ansträngde mig till det ytttersta. Jag ville göra rätt. Jag ville visa att jag kunde. Men ingenting hände och jag både skämdes och kände mig djupt besviken. Mina lärare sa gång på gång att jag behövde släppa kontrollen, acceptera det som är och inte anstränga mig så mycket.

Då förstod jag knappt vad de talade om. I dag vet jag att det för mig är sant att jag inte kan finna det jag söker genom att anstränga mig för mycket.

Och det finns en härlig vila i det. (Även om jag fortfarande ganska ofta gör på det gamla sättet.)

Vad är det du springer ifrån, genom att anstränga dig för mycket?

PS: Jag kommer nog att återkomma till Eric Pearl. Han rekommenderar flera läsningar av sin bok och jag har just slutfört den första. Och något i mig säger att jag ska läsa om den… på ett avspänt sätt.