Stella 8 år. Jag ombads vänta ett tag och slog på teven och såg första halvlek av VM-matchen mellan Sverige och Kamerun. Sedan knackad...
|
Stella 8 år. |
Jag ombads vänta ett tag och slog på teven och såg första halvlek av VM-matchen mellan Sverige och Kamerun.
Sedan knackade Stella hårt på dörren.
Ungefär en timme senare var hon född.
Mitt midsommarbarn.
Tänk så länge sedan det känns. Färden i den sena sommarkvällen till Nacka sjukhus. Och samtidigt så oerhört nära. Jag kan se mig själv ringa på klockan till förlossningen. Jag kan vara i min känsla utom tiden när jag födde henne. Jag kan möta hennes blick för allra första gången.
Stella hade anlänt. Familjens stjärna var född. Yngst av tre. Trygg, närmast jovialisk… omgiven av fyra personer som älskade henne och var beredd att se varje steg i hennes utveckling. Jag tror att familjens prinsessa, Maja, som då var nästan sju år, accepterade henne och bara kände lite svartsjuka. Hon hade ju fått vara yngst så länge… gulligast så länge… och Stella var ju bebigullig och en helt annan sort än Maja.
Och Albert, prinsen, som var först, hade ju förlorat den där kampen när Maja föddes. Han blev stor vid två och ett halvt. Klok, tankfull, smart och till en början lite allvarligt lillgammal.
Och nu är Stella alltså 17 år. Hon önskade ett träningskort på bikramyogastudion här i Malmö och fick det. När Albert och Maja var i den åldern visste ingen av oss att bikramyoga fanns, knappt ens yoga och det fanns inte på kartan att någon i familjen skulle ägna sig åt något slags yoga – allra minst yoga i 40 graders våt värme.
På sådant märker jag att tiden går. Och att det är stor skillnad på tonåringar som är födda i mitten av 1980-talet och de som är födda på 1990-talet. ”Stella är en annan generation”, brukar Maja säga – och visst ligger det en del i det, även om den insikten dröjt för mig.
I dag gick Stella till jobbet för första gången. Ett riktigt sommarjobb på Möllebackens förskola. Så vi fick sjunga för henne lite tidigare än vanligt. Och efter jobbet ska vi fira henne med jordgubbar och glass och Stella har bestämt att det ska vara fiskdamm och hon ska ha en ”epic klänning” på sig.
Stella kändes verkligen som en stjärna när hon kom, ur den aspekten att jag hade längtat länge efter ett tredje barn och för att hon dröjde. Så när hon äntligen kom kändes det som att hon kom från stjärnorna till mig.
När hon var liten visste jag ju hela tiden att hon var mitt sistfödda barn. Hon växte så himla snabbt. Medan jag tyckte det tog oändlig tid med Albert (ska han inte sitta snart?) så gick det liksom blixtsnabbt med Stella. Jag kände ju till alla stegen och hade hoppats att tiden kunde gå lite långsammare. Jag älskar bebitiden, att amma, att vara ett…
Och samtidigt älskar jag varje steg de tar. Det är en sådan ynnest att få vara med och se ett barn utvecklas. När jag tittade på Stella som liten undrade jag vem hon skulle bli… och snabbt visade hon att hon var helt egen… lik Albert och Maja på många sätt… men ändå helt unik, så helt Stella.
Och den där situationen att ha två storasyskon som blir en blandning av syskon och föräldrar… så många som ger uppmärksamhet… så många famnar att vandra mellan… måste vara speciell. Hur som helst uppfattar jag i dag Stella som en oerhört trygg person.
Jag kan se henne genom alla åren. Första året på Tårtan, då hon var minst och älskade att bli buren av fröknarna. Ett helt år av att vara minst och sötast.
Stella som blir skjutsad av Maja på cykel och när Maja faller åker Stella som en projektil i gruset och vi får åka till sjukstugan i Skurup och plocka bort småsten ur hennes ansikte. (Det finns fortfarande lite ärr kvar.)
Stella som hämtar ägg i hönsgården, som sliter Kasper i svansen och senare smeker Simone, Stella som leker med vinden och skyller på låtsaskompisar när saker försvinner, Stellas rum som doftar citrus… och när jag tittar bakom fåtöljen sitter en skuldmedveten Stella där omgiven av clementiner… trots att hon visste vad det skulle leda till (kli både här och där), Stella som Maria i julspelet där svarta Gösta är Josef och de fnittrar bort sina repliker, Stella på tjejsemester med Mona och Lovisa runt i Europa och där resenallen blev hennes på Pradomuséet,
|
Nyår på väg till Bali 2000-2001 |
|
Sommaren 2003, Stella vill ha en räv - får det inte då. |
|
Lucia 2006, nyopererad |
Stella i swimmingpoolen på Bali där Maja timme efter timme tränar simning tills Stella faktiskt kan, Stella i skolan… både som bebi och sedan tillbaka som sexåring… och så flytten till Malmö, ett annat liv, en annan skola, att aldrig mer kunna säga Mapa mer, nya kompisar, vandra i Pildammsparken med Albert och klättra i just det trädet, Stellas små söta killar, Stella på scoutläger, Stella på gatan påkörd, ambulansfärden, i rullstol till skolan, Stella som virvlar runt i vitsippsbackarna vid Stenshuvud, Stella är i Sagan om ringen-land tillsammans med Oscar, Stella som pluggar så mycket så att fröken ber henne skaffa ett liv, Stella och Felix, så söta tillsammans så länge, Stella självständig, Stella på resa till morfar och njuter av närheten till alla djuren,
att gnugga ansiktet mot fölens mular och hos mormor med alla hennes berättelser, Stella på Älgö, som barn road, som tonåring uttråkad utan kompisar, Stella i Grekland, vykort från Stella när hon reser med Lasse, kort från Cuba, hälsningar från Paris, New York,
Washington DC, Venedig, Tyskland, Bonbonland. Stella med sitt stora hjärta, som är nästan vuxen men som inte riktigt vill vara det, som sagt det genom sin uppväxt, att hon inte vill bli vuxen… och som samtidigt funderar på hur hon ska förändra världen, Stella som skriver
fantastiska noveller,
som bloggar på brorsans blogg, som
slutar nian och sjunger inför alla flera gånger, som spelar FN-rollspel i Danmark och Lübeck, som hittar nya vänner från världens alla hörn, Stella som ibland är ledsen och behöver tröstas. Som sitter i min famn som bebi, som tvååring, som sjuåring och nästan som sjuttonåring, som vet att jag finns där där henne och älskar henne.
Stella, du är nästan vuxen nu. Älska livet precis som det är.
Vi ses i eftermiddag.
Jag älskar dig <3
Pussar och kramar
Mamma
Du har inte med bilden på grisen.
SvaraRaderaVilken gris?
SvaraRaderaHAHAHAHAHAHAH
SvaraRaderaHelt underbart, en liten tår jag skvätte. Kram
SvaraRaderaHej jag heter Joanna är är 23 år.
SvaraRaderaNär jag var 14 år fick jag diagnosen Aspergers syndrom och nu bloggar jag öppet hjärtat om mitt liv med diagnosen och allt vad det innebär för att folk ska få mer förståelse och insikt för hur det är att leva med ett dolt funktionshinder.
Så besök gärna min blogg:)
kram