När barnen blir små igen.

Maja, januari 1990.

Maja klev ur sin pappas bil och såg väldigt trött ut.

– Jag blev sjuk på halva vägen, jag känner mig jättedålig.

Och jag svarade lite för snabbt att det kanske berodde på att hon checkat in på en Stockholmskrog mitt i natten…

Men sjuk var hon och nu äter hon antibiotika.

Just nu ligger Maja ute i vår hångelsoffa och läser en rafflande historia. De senaste dagarna har hon sovit mycket, ätit medicin, men också tidvis orkat vara lite social.

Och det är som hennes pappa sa: Vad bra att du är hemma hos din mamma nu när du blev sjuk.

För mig känns det som ett privilegium att pyssla om min 23-åring. Maja tillhör de unga vuxna som lever sitt liv 200 procent och då kanske kroppen någon enstaka gång behöver vila… och hur det än är med den saken så är det vila Maja gör nu.

Ibland har jag kallat henne för virvelvinden… för blundade jag hade hon hunnit försvinna i väg till någon av sina tusen vänner. Men nu är hon alltså förankrad här i några dagar… trist för henne att hon är sjuk… men alltså finns det en uppsida för mig och kanske till och med för oss båda…

Och när en nära och kär anhörig blir sjuk är det som att hon eller han, praktiskt taget undantagsvis, krymper och blir liten. Det är som att barnet i dem tittar fram när sjukdomen och en viss hjälplöshet bryter fram. Då är det lättare för dem att ta emot kärlek och omtanke och ompyssling.

Alla är ju inte så, alltså att de vill bli ompysslade. Somliga vill vara i fred med sin sjukdom, men tillåter ändå omtanke och att inte riktigt orka, att vara svaga och sårbara.

Så anhörigas sjukdom är verkligen en möjlighet att visa empati och medkänsla i praktisk handling.

Snart är Maja på benen igen och då fladdrar hon i väg till sitt vuxenliv, med företagande och tusen vänner sextio mil härifrån. Och var hon än är älskar jag henne. Ovillkorligt. En härlig känsla.