Om att lyssna ända in. Och om Helena Blomljus.

I går när yrseln fortsatte att jaga mig kunde jag faktiskt ägna den en stunds tacksamhet.

Den lockade (eller tvingade – vilket du vill) mig att lyssna ända in.

Och jag hörde budskapet: Ta det lugnt Charlotte. Och det fortsätter jag med, även om jag smiter emellan med ett blogginlägg.

På Kvinnofestivalen på Mundekulla lyssnade jag bland annat på Helena Blomljus som föreläste på temat ”Att vara 100 procent Helena”.

När jag tittar på Helena så utstrålar hon på en och samma gång bräcklighet och skörhet och urstyrka. Det är faktiskt en möjlig mix. Jag vet inte om Helena upplever sig själv på det sättet… men det är i alla fall vad hon förmedlar till mig med sin underbara närvaro.

Helena satt på podiet i Kreativum, omgiven av sina fantastiska tavlor målade i vedic art-traditionen och fyllda av färger, glitter och olika sannolika och osannolika material. Hennes bilder sprudlar av Helena-kreativitetet. Den ser ut att sakna begränsningar och där är som att hon ibland sträcker sig utom ramen för att kunna vara sig själv fullt ut.

Bara att titta på hennes verk känns helande. Och själv önskar hon att många tavlor ska kunna hänga på platser som sjukhus, där människor behöver lite extra hjälp att bli helade. (Om jag förstod henne rätt.)

Fler Helenabilder här.

Hon var klädd i vit klänning med stora blommor på och runt henne låg doftande rosa rosenblad. I en stor skål låg tusentals likadana rosenblad, som hon då och då doppade ansiktet i eller lät händerna leka i. Och hon uppmuntrade oss alla att ta små ansiktsdopp i rosenbladen…

Du kanske får en bild av Helena nu.

Och så berättade hon historia, som jag inte ska återberätta, men ändå säga att Helena beskrev hur det är både att inte lyssna på sig själv, bara finnas till för andra och hamna på botten och att ta sig upp igen och genom att lyssna på sig själv och använda sin kreativitet komma till toppen. 

För så där sex år sedan hade Helena inte målat. Hennes mamma är känd konstnär och hon ville inte bli jämförd. Så blev hon svårt sjuk och under läkeprocessen mötte hon vedic art och insåg att den skulle bli ett viktigt uttryck både för hennes kreativitet och för läkandet av hennes trasiga kropp.

En scen ur Helenas liv vill jag ändå dela. Eller snarare min tolkning av den. Helena är omgiven av massor med barn, hon skjutsar, hämtar, lämnar, tar hand om hästar, är kreativ, saftar, syltar och lagar all den mat alla vill ha… Hon vet att tillfredsställa allas behov och lägger på sig en arbetsbörda som skulle räcka åt tre normalpersoner. Och vad jag förstår så kände hon inte efter.

En morgon kommer hon ner till frukost och plockar fram bröd, ost och smör. Och när hon tittar på de tre sakerna vet hon inte längre vad det är och på vilket sätt de hör ihop. Hon fungerar inte längre och får ligga i tre månader i ett vitt rum och kan bara möta ett barn i taget under några korta minuter varje dag. Så begränsat blir hennes liv. Så totalt tog hon ut sig. Hennes kropp hade troligen viskat något till henne flera gånger. Men inte förrän den slog i handbromsen så Helena ramlade över ända, så hörde hon ropen.

Och där vill jag inte hamna. Så när yrseln kommer lyssnar jag. Men, det är inte lätt för mig. Att inte prestera ger mig fortfarande dåligt samvete. Men jag försöker att inte banna mig allt för mycket för det. 

Jag vill inte ligga tre månader i ett rum och inte kunna göra något. Jag vill kunna lyssna tillräckligt mycket inåt för att ändå klara att gå framåt. 

I morse mediterade jag längre än vanligt. Det känns skönt. Och nu ska jag strax lämna datorn, att titta på en stor skärm får det att snurra lite i huvudet. Strax är jag ute i solen och känner den smeka min kropp. För att jag är värd det.

Tack Helena för påminnelsen!

yrsel, lyssna inåt, utbrändhet, stillhet, Helena Blomljus, Mundekulla