Antijante: Jag är bra. Du med.

I går spelade jag bridge hela dagen. 

Tillsammans med min partner kom jag trea (av sammanlagt 40 par). 

Jag spelade bra. 

När det var några rundor kvar på bridgen var det någon som frågade om det gick bra. 

Och jag svarade: Ja, jag tycker att vi spelar bra. 

Kvinnan jag pratade med tittade lite strängt på mig (men bara lite).

– Min mamma har lärt mig att säga att går det bra så beror det på tur, och går det dåligt så beror det på att jag är dålig.

Och jag hörde rösterna från det Janteland som jag växte upp i. 

– Min mamma brukar säga att eget skryt luktar illa. 

Nu blev det nästan kusligt. För det var exakt samma mening som jag mötte när jag som nioåring stolt visade vilken fin kjol jag fått av min mamma. Och tjejerna där på trappen som nästan spottade ut att eget skryt luktar illa. Och hur följden blev att jag dels fattade koden direkt och dels valde att så gott som aldrig under de kommande 10-15 åren sade att jag gjorde något bra. Jag var rädd att hamna inför Janteskranket igen. Det förnedrande Janteskranket. 

Så i går tittade jag på damen, som vuxit upp i Polen, med den där stränga och skuldbeläggande mamman och sa:

– Det där har jag släppt. Jag spelar bra bridge i dag, det är klart att vi har en del tur också, men att ligga högt handlar inte bara om tur, det handlar om att vi spelar bra också. Jag växte upp i ett Jantesamhälle och vågade tidigare aldrig säga att jag var bra, men det kan jag i dag. 

Och damen tittade på mig, hon såg lite befriad ut. Det var som att det var skönt för henne med en människa som vågar säga: Jag är bra. 

Och jag känner verkligen hur viktigt det är. 

Det handlar inte om ego, i alla fall inte i första hand, det handlar om att våga se, acceptera och gilla sig själv. 

Och faktiskt ibland våga dra det så långt som att säga just… att jag gör något bra eller är bra. 

Hur ofta trotsar du Jante? 

PS: Lite jobbigt var det att skriva det här inlägget. Trots allt. Jante är en seg en.