Hundra år av ensamhet.

Sitter på måndagsmorgonen med en smoothie. 

Det är lite efter regnet-känsla. 

Frisk luft, men ändå ensamt. 

Kanske vad som krävs för ordentlig kontemplation?

Just som jag skulle börja blogga hör jag Eva Dahlgrens låt ”Egoism” i huvudet. 

En gammal gammal favorit om känslan av att vara ensam, trots att det finns människor nära. Eller kanske om att det känns bättre att vara ensam på håll, än att känna sig ensam i sällskap med andra. De var de här raderna som kom upp i mitt huvud: 

”Hellre hundra mil bort 

och jag vet var du är 

än att du är nära 

och ändå inte här.” 

Och fortsättningen kommer också: 

”Jag vill att du tror mig 

en endaste gång 

Försök förstå mig 

Du gör dagen så lång 

Så ändlöst lång” 

Genom fönstret känns den friska höstluften. 

I går satt jag en stund i solen och riktigt njöt av den. Det har ju inte varit så många stunder i sommar. Och eftersom skolan börjar i dag, så kändes kvällsregnet som en början på hösten. 

Är nog uppfylld av ensamhetskänslor nu. För nu kommer jag att tänka på en annan klassiker. 

Nämligen nobelpristagaren Gabriel Garcia Marquez bok ”Hundra år av ensamhet” som jag läste för trettio år sedan, men inte riktigt minns, mer än att jag har en vag aning om att den är cirkulär. Alltså att den slutar där den börjar. Men vad som börjar och vad som slutar minns jag inte längre. 

Och det är kanske en bra bild för livet. Att det är cirkulärt och att vi på en och samma gång är ensamma och alltid tillsammans. Och i vissa stunder känns ensamheten mer än gemenskapen. Som just nu, en molnig måndagmorgon den andra hälften av augusti 2011. 

En dag för djup meditation mellan varven, månne? 

För att komma tillbaka till den stora gemenskapen? 

Sooner or later, time will tell.