På nakenbadet pratar vi med varandra.

Jag cyklar allt oftare till nakenbadet.
Det ligger längst bort på Ribersborgsstranden.
Förmodligen mest av hänsyn för dem som vill sola och bada med kläder på sig.
Och jag inser att jag blivit en del av en liten tribe: Nakenbadarna.
Och vi pratar med varandra.

Vi föddes nakna. Jag sover naken. Jag duschar naken. Jag badar naken hemma i mitt badkar.
Egentligen borde det naturliga vara att vi badar nakna offentligt också.
Jag menar - hur kul är det till exempel med våra badkläder mot kroppen?

Jag känner flera smygnakenbadare. De stiger upp tidiga morgnar, med badkläderna på, och om det är fritt fram på stranden, det vill säga om de är ensamma eller med en förtrogen vän, så åker kläderna av. De talar om hur de älskar att bada i den frihet som nakenheten innebär.
Fast det är så klart inget de talar om. Utom med några nära få.

Jag fattar inte varför vi har gjort nakenheten så svår eller konstig.
I går när jag cyklade till stranden och talade med en kompis sa hen att:
– Men vad skulle folk säga om de såg min kropp. Jag vill ha kläderna på.
Och jag svarade hen:
– Förmodligen ingenting.

Nu är jag sedan många år van vid könsblandade duschar. Nakenhet är avdramatiserat. I början kanske jag kände mig lite generad över att omges av intvålade kukar, men det gick över rätt snabbt. Nakna damer har jag sett tusentals gånger på badhus.
Så det är helt enkelt nakna brunbrända kroppar jag möter där på nakenbadet. Flera av dem verkar för övrigt vara riktiga soldyrkare. Brunbrända även denna blekta sommar.

Tionde bryggan är nakenbadet. Långt borta. Med en tydlig skylt, så ingen av misstag ska förirra sig in bland det nakna folket (eller kanske passa på att flukta på oss?)
Och en av de saker som är så underbart är att det är djupt här. Jag kan gå ner från trappstegen på bryggan och simma direkt. Så skönt. Och nu är havet härligt varmt, så där 20 grader.
Men det är en annan sak som slagit mig och som blivit allt tydligare. Vi talar med varandra. Jag har inte varit en enda gång på nakenbadet utan att ha talat med någon - och nästan alltid någon jag inte känner. Det är som att nakenheten ger en gemenskap. Vi har fattat ett beslut om något.
Sedan kan jag tycka det är konstigt att det inte är “textilarna” som är i minoritet och inte vi. Oj, jag säger vi om nakenbadare. Det är nog första gången. Jag är nog del av den här lite friare triben.
Fast jag väljer inte alltid att bada här. När personer i mitt sällskap tycker det känns jobbigt, kan jag välja att ligga i sanden bland sololjor och bikinisar. För övrigt kan jag tycka, ur en hur ska jag säga, mer sexuell aspekt kanske, att det är mer spännande att vara på en strand där det förekommer kläder.
Då kan jag fantisera, för om sanningen ska fram så tycker jag inte att är särskilt upphetsande att se nakna karlar. Det är inte deras behag som drar till nakenbadet.