Myggor dras också till ljuset.

Ibland känner jag att jag är omgiven av irriterande myggor som inar runt mig.
Som ibland vill bita sig fast i mig.
Fast jag tycker det är jobbigare med människomyggen.


Jag väljer att leva ett hyfsat offentligt liv. Jag är 100% Charlotte. Jag berättar om mitt liv - eller snarare - mina reflektioner kring livet. Jag talar om mina hjärteämnen. Jag vågar tala om en del saker som andra ryggar för. Jag visar mitt engagemang för saker som rör sexualitet, närhet, relationer, lust - och att leva fullt ut här och nu.
Jag vågar stå med det i strålkastarskenet.
Många tar kontakt med mig och tackar mig. Många ger fin feedback. Många delar sina berättelser. Somliga talar om tröst. Andra talar om hur till exempel Ingen skam i kroppen gett dem mod. Några säger att 100% Charlotte gav en kick till att våga leva 100%.
Och det är alldeles underbart.

Men jag är också med om något annat. Dels kan det kännas ensamt där i ljuset. Ibland känns det som att jag saknar någon att vända mig till. Att jag saknar utrymme där jag kan vara liten och riktigt sårbar. Där jag kan vara arg, irriterad, bitter, avundsjuk... eller där jag bara kan vara med det som är, som kanske inte är så vackert.
Känslan av ensamhet är delvis en chimär nuförtiden. För nu har jag ett litet tajt nätverk av nära vänner - där Alexander är oerhört viktig - där jag kan vara mig själv fullt ut.
Men det kan ändå kännas ensamt och sårbart ibland.
Jag kanske kommer mer in på det vid något annat tillfälle.

För den impuls jag fick nu var att skriva om energimyggen. Människor som ibland dras mot ljuset och som kommer dit för att föra oväsen, för att stickas, för att skada mig. Ibland är de inte ens medvetna om att saker och ting tar på mig. Det är som att de tror att jag är immun och kan ta emot vad som helst.

En av de saker som kan kännas som myggbett är när människor tror att de kan komma med kommentarer kring sex till mig bara för att jag jobbar med sex och närhet. Jag kan tycka att det är asjobbigt när någon skickar ett mejl till mig och säger: “Du ser kåt ut på den där bilden.” En vanligt porträttbild. De skulle  - tror jag - aldrig säga så till någon som jobbar i en gruva. Det är som att mitt ämne gör att de kan få säga vad som helst, utan att tänka... Eller att koppla det mesta jag säger eller skriver till min egen sexualitet. Jag väljer vad jag vill säga om sex och till vem jag vill säga det. Ibland känns det som att jag drar till mig “snuskgubbar” höll jag på att säga. Men det kanske är människor som är så svältfödda själva att de blir så glada när någon talar om sex att de bildlikt kan ta sig friheten att blotta sig eller runka inför mina ögon. (Ännu har det inte hänt bokstavligen, vilket jag tackar för. Och då skulle jag gå därifrån.)
Och jag får så klart en massa dömanden också. Jag kan se att det ofta handlar om något ganska oreflekterat, jag vet att jag inte behöver ta emot det - men det är ändå jobbigt att ibland förvandlas till någons slasktratt.

En kompis sa till mig, tröstande, att flugor och mygg dras till ljuset och att det är något jag får köpa. Det ingår liksom. Och jag försöker sätta stormlyktan kring mitt ljus, så att jag slipper bli biten och kanske skärma av en del av surrandet, så jag kan fortsätta lysa i fred - och fortsätta föra ut mitt budskap - som handlar om kärlek - och där sexualiteten är en viktig del.

Förstår du hur jag menar? Eller behöver jag förklara mer och tydligare?