Vad regisserar du?

Vem regisserar ditt liv?

Då och då talar jag med min mamma. 

Det brukar bli rätt långa och djupa samtal. 

Och jag känner sådan tacksamhet över att vi skapar dessa möten tillsammans. 

Mamma är en av mina främsta supportrar. På lite avstånd har hon följt min inre resa. Hon har uppmuntrat mig, utan att sätta sig över mig. Samtidigt har hon låtit mig vara. Alltså jag gör min inre resa helt på egna villkor – och ändå känns det skönt att just då och då berätta var i livet jag befinner mig. 

Så i går var det dags igen. Vi pratade väl så där 45 minuter om våra liv och om det gemensamma livet, det större perspektivet. Vi talade om det som är aktuellt just nu och en hel del om hur saker hänger samman i livet. 

Mamma påminde mig om en biografikurs hon gick när hon var i ungefär min ålder. Jag vet inte riktigt vem som organiserade det hela, bara att hon gick flera gånger och att en av beståndsdelarna i de där kurserna var att en person satt på scenen (eller motsvarande) och berättade öppet om någon aspekt av sitt liv. Alltså berättade att avsnitt ur sin personliga biografi. Och det som hände var att många kunde känna igen sig. Det fanns en väldig massa aha hos dem som lyssnade. 

De kanske inte hade varit med om exakt samma sak… men saker som påminde, som hade samma slags energi. Som om det finns vissa saker vi alla behöver gå igenom. Kanske ett slags bevis för att det kollektivt omedvetna verkligen existerar och att det också nästlar sig in i människors personliga liv. 

Och jag inser att jag ofta är med om liknande saker. 

När vi leder grupper eller deltar i olika grupper brukar ”sharing” vara ett viktigt element. Att någon delar något från hjärtat. Och så där brukar det dyka upp en massa samstämmigheter. Talar någon om skam, känner andra sin egen skam, inser att det är fler än de som känner skam och på något sätt gör det skammen lättare att bära… och kanske lättare att göra något åt. 

Same same but different, alltså. 

Och så sa mamma att vi alla regisserar våra liv. Vi skapar händelseförlopp för att vi ska lära oss något. Den där tanken kan vara outhärdlig för somliga (men jag vill inte vara offer, svälta, ha dåligt med pengar, bli våldtagen, jag har verkligen inte valt det eller regisserat det), för somliga kan tanken vara flummig eller bortom (det rationella). 

Men tänk om det är så? Tänk om vi är medskapare i allt det som händer oss? Tänk om det är så att vi i varje situation har chansen att lära oss något nytt? Att vi skapar situationer just för att lära oss olika saker? Att vi upprepar, upprepar, upprepar mönster, tills vi börjar fatta och till slut kan skapa en ny pjäs? 

När jag varit mitt uppe i kaosartade skeden i mitt liv har jag knappast velat säga att jag regisserat det själv. 

Efteråt kan jag se att det ofta finns något slags logik i det. 

Och hur som helst har det blivit allt tydligare för mig att det är svårt att kalla episoder i mitt liv för bra eller dåliga, goda eller onda. De bara är eller har varit. Allt jag har varit med om har fört mig hit… Och det jag har varit med om gör det möjligt för mig att göra nya val, skriva om pjäsen, ta in nya aspekter… 

Det är spännande tankar tycker jag. Vad tycker du?