Vägen till ja!
Någonting i mig visste redan då. Jag anade vägen till ja. Hur många nej är det på vägen till ja? Den frågan ställde...
Någonting i mig visste redan då. Jag anade vägen till ja. |
Hur många nej är det på vägen till ja?
Den frågan ställde sig en av våra deltagare
vid ”Samtal om lust och liv”i går.
Bra fråga.
När vågar vi se att ett nej kan vara ett ja till något annat?
Ibland är jag så snabb att dra slutsatser.
Till exempel om konsekvenserna av ett nej.
Alltså, att jag inte riktigt ser att ett nej,
faktiskt kan vara första steget mot ett ja,
som jag kanske ännu inte ser.
Du har säkert varit med om det:
Något händer, det känns som en motgång.
Du reagerar på motgången på något sätt…
kanske genom att känna dig ledsen, misslyckad,
modstulen eller revanschsugen.
Men tänk om det är tvärtom.
Tänk om det nej du får är en slags uppmaning från ditt inre
om att stanna upp och reflektera kring dina val?
Kanske är det ett nej som du behöver just nu,
för att göra rum för ett kommande ja.
Själv är jag en person som oftast har lagt märke till
när det inte känns riktigt bra i magen.
Jag har ofta haft modet att följa mitt nej…
för jag har anat eller vetat att mitt nej öppnar för ett ja.
Men inte alltid, inte alls alltid.
Ibland kommer det nej utifrån,
ett nej som jag först reagerar mot,
men som jag sedan inser är en gåva.
När nejet inte kommer ifrån mig själv kan min
första känsla vara: Å nej! Ska detta drabba mej? Varför det?
Och det kan bero på att jag inte varit medveten om den där känslan i magen.
Jag har inte varit medveten om att jag har varit på väg till något annat.
Och då kommer en puff utifrån,
som kan göra lite ont, allra först.
Jag har sett många människor som blivit förtvivlade
av den sortens nej.
Jag menar hur kul är det att gå ifrån ett arbete
och känna oro för försörjning?
Hur lätt är det att lämna en relation
som inte längre fungerar så väl?
Hur lätt är det inte att låta bli att följa sitt ja,
sin inre röst, för att jag är rädd för vad andra ska tycka om mina val.
”Men du kan väl inte skilja dig, ni lever ju ett så bra liv?”
”Men, du kan väl inte säga upp dig på jobbet, du har ju så många förmåner där?”
När jag var 28 år sade jag upp mig från min senaste
(förmodligen sista) fasta anställning.
Arbetsvillkoren var bra, lönen var bra, omständigheterna var bra,
men jag kände att något skavde.
Kostymen hade blivit för trång.
Jag ville mer och något annat
och dessutom ha mer plats för mina små barn.
Jag valde ett osäkert liv som frilansande journalist
(ett beslut som var enklare att ta eftersom min
dåvarande man hade en fast inkomst).
Jag sa ja till mig själv, till större möjligheter och frihet i mitt yrkesliv.
Och jag tänker så här:
Hade jag anat vad det där nejet hade fört med sig
hade jag nog inte vågat.
För vägen till mitt ja har passerat många nej.
Att leva först som frilansande journalist
och senare som egen företagare är en berg-och-dalbana.
Jag vet aldrig vad jag kan stoppa i lönekuvertet nästa månad.
Och samtidigt:
I dag skriver jag egna böcker,
jobbar med andras böcker,
skriver artiklar,
leder gudinnegrupper och evolutionära cirklar,
bloggar,
leder workshoppar,
coachar
och föreläser
om saker som kan bidra till att både jag och andra
kan känna att vi kan våga säga ännu mera ja till oss själva.
Jag är ett levande exempel på att vägen till ja
kan vara kantad av svårigheter.
Men det är värt det.
Och det är viktigt att stanna upp vid ett nej
och se vilka ja det kan leda till.
Ibland kan ett nej till exempel frigöra tid
för att göra jaet till dig själv möjligt.
Vad är ditt första steg mot ditt ja?
Charlotte! Jag tycker så mycket om dina reflektioner!
SvaraRaderaJag övar just nu oerhört mycket på att säga nej och att därmed kunna säga ja.
Inte var jag medveten om hur ont det kan göra i mig att säga NEJ!
Precis som du skriver så förstår jag någonstans att jag därmed öppnar upp för ett JA! någon annanstans.
Varm kram från Petra
mitt første steg er erkjennelse. deretter integrering. og så; gjenkjennelsen av motstanden, nei'et som ofte kommer og viser seg som frykt eller utrygghet.
SvaraRaderamin erfaring er at det ja'et som kommer stille og snillt, uten store emosjoner og bravour, dét er et ekte ja.
det ja'et som kommer som en glede, en lyst, en visshet om at dette er det hjertet vil ha mer av, er et ekte ja. det som gjør at jeg føler meg levende. det ja'et som sprer seg i hele kroppen, eller som jeg på et eller annet vis ikke kan flykte fra, er et ekte ja.
og jeg er såå glad for at jeg har lært å gjenkjenne dette, som kan være helt subtilt.
m-