Vägen till JA, del 12 We eventually learn that emotional closure is our own action. We can be responsible for it. In any moment, w...
Vägen till JA, del 12
- We eventually learn that emotional closure is our own action. We can be responsible for it. In any moment, we can choose to open or to close.
Jag är ju singel nu, så jag kan göra vad jag vill. Jag kan utforska min lust. Varannan vecka är barnen hos sin pappa.
Jag börjar hänga på nätet och börjar föra en konversation med en man som förför mig med ord. Vi är lika där, vi är båda bra på ord. Och till slut går det inte att motstå spänningen. Vi ska träffas.
Men då vet jag redan att jag inte borde. Att han är i en relation. Något gör att jag ändå inte kan motstå. Orden, de där orden, förför mig verkligen. Och jag inser att mina ord också kan förföra och jag väljer att följa med i rörelsen. Jag anar att det är en man jag på något sätt känner. Och det visar sig att han finns i min periferi. När vi möts känner jag igen honom. Lite av ett antiklimax. Han är mer spännande i sina ord, än i sin verkliga skepnad.
Långt inne i mig vet jag att det är en omöjlig situation, att han i verkligheten inte är samme man han försöker föra ut i sina ord. Att han är modig och livsbejakande framför sin dator, men rätt feg i sitt liv.
Jag märker att han talar med mig mer och mer som en dröm. Som om jag inte finns. Som att han gillar tanken på äventyr, som att han gillar tanken på att riskera sitt liv för korta stunder med mig, antingen framför datorn, eller på något förbjudet ställe. Någon gång säger han att han önskar att jag bodde längre bort, kanske för att jag skulle kunna förbli en hägring och någon han kan drömma om, någon han själv kan skapa och så träffas drömlikt någon gång emellanåt, när han kan komma ifrån.
Jag hör ju vad han säger. Jag hör hans naivitet. Jag hör att jag egentligen inte finns. Men jag låter det pågå. Jag tror att jag är stark nog att klara det.
Det ska så småningom visa sig att jag har fel. Att jag har lurat mig själv och att jag landar hårt.
Vid ett tillfälle slänger han mig på soptippen. Han behandlar mig som... tja... ett ting. Jag är oförberedd på det och jag faller, faller faller.
Jag tänker att jag ska visa honom att jag faktiskt är en människa. Jag sätter mig framför datorn och skriver frenetiskt i fyra dygn.
Ut kommer den ännu opublicerade boken ”Skärvor av Luna”. Jag skickar den till honom. Jag vill visa honom att han har mött en människa, en kvinna med ett liv, och att han inte kan bete sig så mot ett levande väsen.
Vi träffas igen. Han läser aldrig hela texten. Hans enda kommentar är: Du kan inte ha skrivit den här texten på fyra dagar.
Ett litet utdrag:
Luna känner sig på en och samma gång som en människa som saknar hud och som en människa som kan visa upp ett hårt, åtsmitande skal, ett skal som inte visar några blottor. Inte ens en akilleshäl. En människa som ingen kan såra, om hon inte tillåter dem. Hudlösheten är den starkaste känslan. Hudlösheten och viljan att samtidigt vara sig själv och vara varsam med och mot människor hon möter i världen.
Nyss plockade hon ner en av stjärnorna och höll honom i sin famn. Och stjärnan, det var Skuggan. Hon kände Skuggans värme och sedan gled han ur hennes händer. Där stod hon tomhänt kvar. Fortfarande kan hon känna den stickande, brännande hettan efter stjärnan och hon tänker att kanske klarar hon att betrakta stjärnor bara på avstånd. Hon både skräms och lockas av hettan. Hettan påminner henne om något, om möjligheter, om andra människors liv.
Hon ser dem för sig, alla dem som vandrar tillsammans på jorden och hon känner ett styng av avund, en känsla hon inte vill kännas vid, som hon vill mota bort. Varje människa är ju fri att göra sina egna val och hon har ju nyligen valt bort det trygga livet i flocken.
Luna vandrar runt i lägenheten och upprepar mantrat ”här och nu”, ”här och nu”, vara närvarande i ögonblicket. Ändå tappar hon närvaron, försvinner ut i sina tankar, försvinner, låter sig ledas bort, hon känner såren och vet inte riktigt hur hon ska slicka dem, vad som kan läka dem, vad som skulle kunna göra hennes skörhet mindre påtaglig. Varför faller hon så djupt? Varför är hon ena sekunden så stark och i nästa så svag? Vilka dolda mekanismer verkar inom henne?
Jag ser ett barn framför mig. Älskaren är ju en liten pojke. Kanske vill han att hans fru äntligen ska se honom för den lille gosse han är? Kanske han drar något till en extrem för att hon ska ta upp honom i famnen igen.
Så glider det ut i sanden. Han försvinner långsamt bort från mig, men utan att säga något definitivt. Han är en feg man. Jag ber om ett möte och jag får fem motsträviga minuter.
En månad senare ringer telefonen. Jag sitter på kontoret, klockan har passerat fem. Det är hans fru. Hon sitter i en bil som hon just har parkerat. Hon börjar ställa frågor till mig. Jag säger som det är. Jag svarar på alla frågor. Det visar sig att han har skrivit till nära vänner om sin hemliga väninna som kan kallar för Luna. I mejlen har han ingående berättat vad vi har gjort tillsammans. Som en stolt liten pojke. Hon berättar att han kommit på honom med att ha en relation till en dotter till en av deras bästa vänner. Pojken ville väl pröva hur långt han kunde gå. Men där gick alltså gränsen.
Vi pratar i mer än en timme. Det är ett samtal med många känslor. Hon blir en människa för mig och jag tror att jag blir en människa för henne. Jag har tidigare inte tänkt på hans relation, på att jag bidrar till att han bedrar en annan kvinna. Det gör ont. Jag kommer aldrig mer att ha sex i lönndom med en man som lever i en relation. Samtalet flyter på. När det börjar närma sig slutet känns det som att hon och jag står på samma sida. Vi har hunnit börja gilla varandra. Vi kan tala om honom på ett neutralt sätt. Och jag önskar henne och dem lycka till. Jag gör det från mitt hjärta.
Och jag vill aldrig, aldrig, aldrig igen få ett sådant samtal igen.
Jag tittar mig runt. Det har mörknat runt mig. Barnen är hos sin pappa. Jag är alldeles ensam i världen. Det känns skakigt. Men snart ska jag börja en inre skumpig resa på allvar. Jag har anmält mig till Therapist Training på Osho Risk i Danmark. Det ser jag försiktigt fram emot.
Nästa avsnitt: Jag möter mer smärta.