Adventsboken 11: Jag måste få träffa honom

Vägen till JA, del 11

Meditation has only one meaning, and that is going beyond the mind and becoming a witness. In your witnessing is the miracle -- the whole mystery of life.

Osho

Jag läser Steget ut ur rädslan av Thomas Krishnananda Trobe. Han talar om det inre sårade barnet och något slår an i mig. Äntligen har jag hittat en bok som talar direkt till mig.

Jag vill träffa denne man. 

Jag vill göra det nu. 

Längst bak i boken står två webbadresser. En till Baravara och en till Ängsbacka. Det är ställen jag aldrig någonsin hört talas om.

Jag ringer både ställena och frågar när han kommer.

Det är tidig februari. Han kommer till Sverige i november. Så länge kan jag inte vänta. Jag måste göra något nu.

På Baravara berättar de att jag är välkommen till en Dörröppnare, redan om en månad. Jag tackar omgående ja.

På vägen till Rättvik är jag livrädd. Jag är övertygad om att jag kommer att möta en massa galningar. Konstiga människor. Jag tror att det bara är jag som är normal. Men jag fortsätter ändå resan.

När vi kommer fram får vi middag. Jag sneglar på andra deltagare. Ingen ser konstig ut.

Vi kommer upp i en stor sal. Där sitter Preem-Lena och hon berättar att vi ska vara i tystnad hela tiden, i nästan tre dygn. Att vi ska njuta av att få vara i tystnad.

Jag är skeptisk, men accepterar.

Hon börjar tala om någon hon kallar för Osho. Efter ungefär en minut inser jag vem hon talar om och jag blir livrädd. Jag sitter framför en person som gillar sexgurun som kallades Bhagwan på 1970-talet. Hur sjutton hamnade jag här? Jag som alltid tyckt så illa om den där sekten och hört så många rykten om den.

Men jag sitter kvar. Preem-Lena talar om meditationer och övningar som ska få oss att komma i kontakt med våra kroppar. Och det är något i det där som attraherar mig starkt.

Trots min rädsla, trots alla mina förutfattade meningar om Bhagwan, stannar jag kvar.

Jag får in i tystnaden och känner att den smeker min själ. Jag känner att jag kan vila i tystnaden, även om det under den första måltiden känns underligt att bara höra skrapen från besticken mot tallrikarna och pennornas ivriga rasp mot papper.

Jag känner hur det sticker till under vänstra skulderbladet. Smärtan gör det svårt att vila. Dessutom har jag fått en fruktansvärd hosta. Jag hostar så mycket att jag är rädd att störa min rumskamrat. Och för varje hostning jag försöker kväva växer sig obehaget i luftrören starkare. Jag vrider mig försiktigt i sängen för att hitta en ställning där den skärande smärtan i skulderbladet inte känns.

Vi mediterar varje morgon, på ett sätt jag aldrig varit med om. För mig är meditation en lugn röst som leder mig ut på en resa, eller en stunds rogivande musik. Här handlar det om rena gymnastikpasset. På morgonen är det dynamic meditation i fem faser. Först ska jag andas på ett särskilt sätt, sedan skaka, hoppa och skutta, släppa ut alla känslor inom mig och så stå fullständigt still. Första gången längtar jag efter att de ska ta slut. Jag känner mig rastlös, förstår inte meningen med meditationen, jag störs av människor som slår på kuddar och skriker runt mig. Själv är jag helt tyst.

På eftermiddagarna gör vi kundalini meditation, som slutar med en stilla kvar på golvet. Det är  bara trettio människors andhämtning som svävar ut i rummet. Jag ligger där och njuter av stillheten. 

Jag blundar och ser bilder börja flimra förbi. Jag ser ett vilt landskap, med berg i bakgrunden och en liten slö. Jag tror att jag befinner mig i Skottland. Så zoomas blicken närmare sjön. Jag ser en grupp män som är klädda i ålderdomliga kläder. Jag tror att de är vikingar. Bilden försvinner.

Så känner jag en stingande smärta strax nedom vänstra skulderbladet. Jag tittar uppåt och ser att jag ligger i gräset, högt ovanför mig ser jag stora stenar som jag associerar till Stonehenge. Jag känner med handen mot ryggen och känner svärdet som borrat sig in i mig. Jag  känner att jag är en man och runt mig pågår ett slag. Där är många skräckinjagande skäggiga män i kast med att kämpa. Jag undrar om jag ska dö nu på slagfältet. Bilden försvinner.

Jag känner en kvinnas läkande händer mot min rygg. Ser att hon lägger mossor och salva på mina sår och jag känner hur livsandarna återvänder. Jag kommer att läka.

När jag reser mig upp efter meditationen är smärtan i skulderbladet borta. Jag undrar om jag blivit galen. Vad var det som hände där under meditationen?

Vi gör en andningsövning och jag känner en sådan lättnad. Kroppen talar till mig. Kroppen vibrerar. Jag känns totalt sann på för första gången sedan... jag vet inte när. 

Kroppen kan jag inte manipulera, som den manlige terapeuten jag gick till tidigare. 

Jag inser att jag har kommit hem. Det känns både spännande och skrämmande. Jag inser att jag behöver mer av det de kallar bodywork här. Men var kan jag få det? Var kan jag få träffa Krishnananda? Kanske ska jag gå den Training for Life som Baravara erbjuder?

Jag är hemma igen. Jag berättar för en gammal gymnasiekompis om att jag tänker gå Training for Life. Då säger han till mig att han tror att det finns ett Osho-center i Danmark. Skulle inte det vara närmare för mig, än att åka till Dalarna?

Så jag googlar på Osho och Danmark och hittar Osho Risk. Jag ringer upp och talar länge med Nana i telefonen.

På stående fot bestämmer jag mig för att gå deras Therapist Training (TT). Det finns en inre impuls, en inre längtan, som jag inte kan stå emot. Detta måste jag göra. TT börjar i slutet av hösten och en av lärarna är Krishnananda. Äntligen, äntligen, äntligen!

Nästa avsnitt: Högmod går före fall.