Adventsboken 10: Famlar efter svar

Vägen till JA, del 10

You were born with potential.

You were born with goodness and trust.

You were born with ideals and dreams.

You were born with greatness.

You were born with wings.

You are not meant for crawling, so don't.

You have wings.

Learn to use them and fly.

Rumi 

Jag söker en annan terapeut. Jag vill ha en kvinna, någon som är öppnare än mannen jag gick till alldeles för länge.

Jag får tips om Maria Pleijel och känner mig sedd på ett helt annat sätt än tidigare.

Vi samtalar. Hon lyssnar. Hon håller ögonkontakt. Hon säger:

– Charlotte, vilken är den enda person som du med säkerhet kommer att leva med i resten av ditt liv?

Det blir bara en kort paus innan jag inser det självklara svaret: Jag själv.

Maria ler mot mig och säger:

– Var snäll mot henne då.

Insikten går in i mig. Att jag genom mitt liv satt andra framför mig. Insikten känns bra, samtidigt som den gör ont.

Mina stunder med Maria är mysiga, men det känns som att det inte räcker. Inte heller gestaltterapi räcker. Jag behöver något mer. Jag läser en massa självhjälpsböcker. Jag pratar med vänner. Jag söker, söker, söker efter något som verkligen kan hjälpa mig. Jag vill verkligen hur jag ska kunna leva mitt liv.

De veckor barnen är hos sin pappa är det som att de gula väggarna kommer emot mig. Jag har hur mycket egen tid som helst, men det känns som att jag kvävs. Jag har ingen aning om vem jag är, eller vem jag vill vara. Det känns så mycket tryggare när barnen är där. Dem kan jag serva och dem kan jag slösa min kärlek på. Och de behöver mig, än så länge.

Så jag testar en ny tråd. Jag åker till Lisa som är rosenterapeut. Hon ger en lätt massage som sätter igång processer i mig som jag aldrig kan förutse.

I dag masserar hon min bröstkorg och nacke. Det känns som att jag trycks ner, som om någon försöker trycka ner mig i marken och jag vill inte att någon trampar på mig.

När de mjuka händerna når mina axlar känner jag det där trycket igen. Det är någon som vill hålla mig tillbaka. Jag förvandlas till mig själv som femåring. Jag ser världen som mig själv som femåring. Jag ser hur jag står framför mina föräldrar och skriker:

– Dumma, dumma er, dumma dumma er, dumma dumma dumma er.

Jag upplever ett skrik som aldrig tar slut. Jag inser att jag ser det ögonblick då jag separerar från mig själv. I detta ögonblick väljer jag väg. Jag bestämmer mig för att aldrig, aldrig mer visa mig som den jag verkligen är. Ingen är ändå beredd att möta mig där. Så känns det. Från och med nu ska jag stänga alla ute. Från och med nu ska jag spela den flicka som omvärlden vill ha. Och de ska inte ens veta vem de har gått miste om.

Jag ligger på britsen och gråter. Jag känner en stark sorg. Jag kan inte minnas att ett sådant ögonblick, men detta är väldigt påtagligt för mig. Jag vet att jag vid något tillfälle, så där fem år gammal, valde att separera från mig själv. Det är härifrån min stora sorg stammar. Jag är säker på det och jag undrar vad som hände. Vad var det som gjorde att jag valde just den här överlevnadsstrategin?

Jag har ingen aning. Men det känns ändå viktigt. Som att jag börjar komma i kontakt med något jag dolt för mig själv i decennier. Att utforska mitt inre är läskigt, men jag vill fortsätta. Jag måste fortsätta. 

Jag vill ju leva. 

Inte överleva.

Nästa avsnitt: Boken som öppnade en ny värld.