Adventsboken 9: Så tar det slut

When one door of happiness closes, another opens; but often we look so long at the closed door that we do not see the one which has been opened for us.

Helen Keller (1880 - 1968)

Juni månad. Landskapet är så fantastiskt vackert. Trädgården är klädd i alla färger. Det är som att jag kan se dem tydligare än på länge. Kanske för att jag vet att den snart inte är min längre.

Jag tittar på de blå irisarna och bara älskar dem. Jag vandrar runt, som för att ta adjö till allt det jag skapat här. Till mina örter, till mina rosor, till mina dagliljor... och allt det andra. 

Det känns märkligt.  Jag går runt i rummen och ser spåren av mig. Snart är jag inte här längre. Kommer jag någonsin att komma tillbaka hit?

När jag är hos gestaltterapeuten förstår jag att det är verklighet. Att jag ska gå. Att beslutet finns förankrat i mig. Att jag ska lämna min make sedan 17 år. Att jag ska starta om, till ett liv där barnen kommer att bo hos mig varannan vecka. Var nu det kommer att vara.

Jag skriver ett brev till min man, ett mejl, som han inte besvarar. Jag skriver det för att vi inte längre talar med varandra om det som är. Jag skriver det för att jag känner det som att vi allihopa spelar teater när vi äter middag tillsammans. Och kanske mest av allt jag. Det är som att alla i familjen vet att snart briserar bomben. Barnen känner det på sig och bara den yngsta ställer frågor, säger: Mamma, lovar du att aldrig skilja dig från pappa? Och jag svarar att jag inte kan lova. De frågorna har jag fått från henne i ett års tid. Hon är minst och vet mest, kanske har mest kontakt med sitt inre, den kontakt som vi ofta tappar bort.

Jag sitter i bilen på väg hem. Jag har skickat ännu ett brev. Jag har tackat för hans svar. Jag skriver: Ditt hjärta har talat. 

Då ringer telefonen. Han undrar vad jag menar. Han har ju inte svarat på mina mejl. Och jag säger att han gjort det, genom att inte svara.

Han är orolig för mig. Han tycker jag ska gå till doktorn och få lyckopiller för att komma ur min depression.

Det är då det brister. Jag är kristallklar. Lugn. Och känner ett ursinne inom mig. Och jag säger lugnt att jag inte behöver några piller och att nu måste vi separera. Jag vill pröva att leva på egen hand över sommaren och känna efter om jag vill fortsätta sedan.

Efteråt känns det märkligt. Jag är hemma med barnen när han kommer hem. Vi pratar inte om det. Som om det inte har hänt. Overkligt liksom.

Jag sätter ett datum. Jag ska flytta efter midsommarhelgen. Jag har hittat en liten tvårummare i Malmö som jag kan hyra i andra hand. Jag vet ju att det inte är någon tillfällig separation. Jag vet att detta är skilsmässan. Men det är som att jag är rädd att säga det slutgiltiga och att jag samtidigt håller ett halmstrå kvar i handen. Ett mirakel kanske kan ske. Ett mirakel som för oss samman igen.

Dagarna går. Jag räknar ner. På kvällarna frågar jag när vi ska informera barnen. Tiden går. Till slut måste det sägas. Han lämnar över ansvaret för samtalet på mig. Det är ju jag som ska gå, så jag får berätta för barnen.

Vi sitter vid middagsbordet, barnen och jag. Jag berättar att jag ska flytta, att pappa och jag inte älskar varandra längre. Barnen tittar på mig. Tjejernas första fråga är: När får vi se lägenheten? Sonen är tyst. Hans tystnad skrämmer mig. Han går ner till sitt datorrum i källaren. Jag följer efter och frågar hur det känns. Han säger: Men mamma, det var ju väntat.

Jag går ut i trädgården. Det känns skönt att barnen nu vet. Det känns märkligt. Konstigt. Jag ringer min pappa och berättar. 

Vad har jag valt för liv nu?

Nästa avsnitt: Jag börjar upptäcka mitt inre barn.