Adventsboken 8: Gestaltterapi

Vägen till JA, del 8

If you are not in love, you are lonely. 

If you are in love, really in love, you become alone. 

Loneliness is sadness; aloneness is not sadness. 

Loneliness is a feeling of incompleteness. 

You need someone and the needed one is not available. Loneliness is darkness, with no light in it. A dark house, waiting and waiting for someone to come and kindle the light. Aloneness is not loneliness. 

Aloneness means the feeling that you are complete. Nobody is needed, you are enough. And this happens in love. 

Lovers become alone -- through love you touch your inner completeness. Love makes you complete. Lovers share each other, but that is not their need, that is their overflowing energy.

Osho

Det känns som att någonting gungar under mig. Livet är så himla grått. Jag märker att jag inte når fram. Jag har magrat, nästan tio kilo. Människor runt mig ser att det är något som inte stämmer.

Det händer att jag tappar greppet. Gråter och säger saker rätt ur hjärtat. Världen känner inte riktigt igen mig. Jag känner inte riktigt igen mig.

Det är släktfest hemma. På natten sitter jag kvar med min pappa och hans fru. Plötsligt börjar jag gråta. Jag gråter och jag gråter. Jag talar om mitt äktenskap som inte känns bra. Att jag känner mig ensam. Att det är jobbigt. Orden forsar, tårarna forsar.

På morgonen känner jag ruelse. Jag försöker låtsas som att nattens gråt inte var där. Men pappa tittar på mig och säger: Nu ska du och jag ta en promenad ensamma.

Jag säger att jag hade druckit vin, att det var därför jag bröt ihop.

Men pappa säger att så förtvivlad blir ingen av lite vin. ”Du är olycklig”, säger han enkelt.

Och jag vet ju att det är sant.

Han säger att jag kan ringa när som helst, när jag behöver. Att han hjälper mig om jag behöver stöd.

Det känns oerhört skönt.

Ett helt år är det som att befinna sig i en nerförsbacke som bara blir brantare och brantare. Jag jobbar hårdare än någonsin. Maken och jag är sällan hemma samtidigt. Jag tar gärna uppdrag långt hemifrån. Jag flyr.

Ibland pratar vi lite grand, maken och jag. Men det är som att samtalet löses upp när jag säger som det är, att jag inte längre älskar. Då är det som om orden inte är sagda. Och det bidrar till min förvirring. Lever jag i samma verklighet som andra?

Jag går till terapeuten en gång i veckan. Jag prövar gestaltterapi. Jag prövar rosenmetoden. Jag läser en massa böcker. Jag söker svar, men hittar inga.

Jag börjar inse att mitt äktenskap nästan är slut. Jag kramar barnen. Jag har skuldkänslor. Ska jag verkligen slå sönder deras liv? Är en skilsmässa att slå sönder deras liv? Vad är viktigtast, att jag överlever eller att jag går under i ett äktenskap som kväver mig? Vad är viktigast att visa barnen?

Jag är så otroligt rädd. 

Jag är så otroligt osäker.

Jag känner mig förvirrad, oförmögen - och samtidigt - inser jag att jag måste göra något.

Jag tar bilen till gestaltterapeuten. Hon bor i ett hus nere vid havet. Jag spelar upp en skilsmässoscen. Alltså, jag sitter först som jag själv på en stol och säger till min make att jag vill skiljas. Sedan byter jag stol och blir min make och låter honom svara.

Det märkliga är att det inte känns så svårt. Det är som att en del av rädslan släpper när jag gestaltar det jag vill göra.

Men frågan är ändå: Vad ska jag göra? Vad kommer andra att säga? Vad kommer barnen att säga? Blir jag den som förstör andras liv? Vilka kommer att bli besvikna på mig?

Jag har ingen aning och snart måste jag släppa kontrollen.

Men inte riktigt än.

Nästa avsnitt: Utan återvändo