Adventsboken 16: Prinsessan gör entre

Vägen till JA, del 16

In every real man a child is hidden that wants to play.  

Friedrich Nietzsche

Jag befinner mig på Osho Risk igen. Den här veckan är vår lärare amerikanen Rafia och ämnet är ”Inner man, inner woman”. 

Vi får göra en del övningar där kvinnorna ska vara för sig och männen för sig. Jag känner motstånd. Jag känner mig inte hemma bland kvinnorna. Jag känner mig ensam. Det är skitjobbigt. Jag gråter en massa.

Vi har en sharing och sitter i halvcirklar med Rafia framför oss. Jag sitter i den främsta halvcirkeln och känner ett plötsligt obehag. Jag är rädd för kvinnorna som sitter bakom mig, rädd att de ska förvandlas till vargar och anfalla mig. Jag inser hur rädd jag är för kvinnor och hur rädd jag varit för kvinnor genom livet. Genom mitt liv är det kvinnor som svikit mig mest. Nu vågar jag känna detta, kanske för första gången. Och jag börjar långsamt förstå att det inte bara är kvinnorna runt mig som skrämmer mig, det handlar också om min inre kvinna, om det faktum att jag är kvinna. Jag ville ju vara en pojke som barn. Jag uppträdde rätt mycket som en pojke som barn. Jag var nog en pojkflicka.

Jag berättar om min rädsla för kvinnor och Rafia ber mig att komma och sitta framför honom, vänd mot gruppen. Jag tittar på kvinnorna och när jag ser dem, så verkar de inte så skrämmande längre. 

Utan att jag riktigt vet hur det går till så står jag upp framför gruppen. Jag ska visa dem kvinnan i mig.

Det är då hon kommer, min femåriga prinsessa. Hela mitt kroppsspråk förändras och jag är en liten prinsessa i rosa tyllkjol. Jag skrattar. Jag är glad. Hela gruppen ler mot mig. Åh, vad jag älskar att vara den här levnadsglada prinsessan. Det känns helt underbart att vara i kontakt med henne.

Efteråt frågar jag lite oroligt om min inre kvinna alltid kommer att vara fem år. Då säger Rafia att om jag ger henne utrymme så kommer hon snart att växa upp.

Jag ringer till Alexander och berättar exalterat om prinsessan. Sedan tänker jag inte så mycket mer på det.

Så fort veckan är slut och jag sitter på tåget ringer jag Alexander. Vi brukar ha ett långt samtal då. Men nu har han inte tid med mig. Han säger att vi får prata när jag har kommit hem. Det sårar mig, men jag släpper det.

Han kommer och möter mig vid Svågertorp. Han ser lite pillemarisk ut. Säger att han har en överraskning.

Vi kommer hem. Han sätter en ögonbindel på mig och leder mig till en fåtölj. Jag hör lite olika ljud. Jag undrar vad han håller på med.

Så tar han av ögonbindeln.

Framför mig ser jag ett bord täckt av en röd sidenduk. På duken ligger en röd hjärtformad sammetskudde. På kudden står en prinesskrona i koppar, en som det är alldeles uppenbart att Alexander har tillverkat. På bordet står också ett fång med blodröda rosor, en kandelaber med levande ljus och ett glas med rödvin.

Han tittar på mig och säger:

– Välkommen hem, min prinsessa.

Jag blir så glad så jag gråter. Alexander ser mig. Han ser mig verkligen. Han tar emot mig. Han älskar mig. Han älskar också prinsessan i mig. Jag är djupt tacksam och strålande glad.

Dagen efter går vi till en klädbutik. Där hittar vi en rosa tyllkjol. Nu kan jag klä mig till prinsessa precis när jag vill.

Jag tar några hoppsasteg över trottoaren. Jag är genuint lycklig.

Nästa avsnitt: Who is in?