Miraklerna mitt ibland oss.
Klockan var strax efter nio på söndagskvällen ( ikväll) då mobilen ringer. Ett synligt, men för mig okänt mobilnummer. En man s...
I torsdags kväll var min första reaktion att bli paff, förvånad över att killen som nyss hade försökt krocka med mig, vände på en femöring och ryckte min handväska ur cykelkorgen.
Jag kom cyklande i halvstorm och regn, iklädd bland annat reflexväst. Glasögonen var lite igenimmade och jag var rätt trött efter fyra kilometer i motvind.
Och så tar han bara väskan. Först paff, alltså. Och jag hinner se honom försvinna, ta upp luren och ringa 112. Mindre en en halvtimme senare hade jag en vänlig polis i mitt hem. Det kan du läsa mer om här.
Jag gjorde allt man skulle. Spärrade alla korten. Försökte komma på allt som fanns i väskan. Alexander skojade lite om min kamera, ända tills jag säger: Kameran låg i väskan. Och jag inser att kameran var det mest värdefulla som fanns där. Bilder som betyder något. Bilder som ännu inte är sparade i datorn.
Under helgen har jag haft ont i hjärtchakrat. Det har känts ungefär som om någon lagt en tyngd på mig där, eller slagit mig rätt i hjärtat.
När jag berättar det säger omgivningen: Det är kränkningen du känner.
På Facebook får jag kärleksfulla och omtänksamma kommentarer. Massor. Och flera berättar historier om saker som kommer tillrätta. Och jag hoppas att något sådant kan hända mg.
Och så sitter jag alltså där klockan nio på söndagskvällen och lyssnar på en man som berättar att han har min kamera.
Många snabba tanker hinner passera. Kan han vara tjuven? Nej, så skulle en tjuv inte göra? Men varför har tjuven slängt kameran, det enda av verkligt värde (förutom 500 kr i sedlar)? Hur kan han veta att det är min kamera? Min identitet finns ju liksom inte på kameran?
Blixtsnabba tankar. Och så lyssnar jag på Atman.
När jag säger att min väska blivit stulen hör jag något som kan tolkas som oro i hans röst. Jag hör hur han viskar lite med sin samba, att han säger "Hennes väska blev stulen". Kanske de hinner tänka ungefär samma tanker som jag: "Tänk om hon tror att det är jag..."
Han börjar berätta om hur han jobbar som tidningsbud och cyklade på Amiralsgatan klockan tre på morgonen, jag uppfattade inte riktigt vilken morgon, och då såg han något som blänkte och stannade till och tog upp kameran.
Men hur kunde han veta att kameran var min?
Adman berättar att de är muslimer och att det är viktigt att lämna tillbaka grejer man hittar, särskilt om det är personliga saker.
Så han jämförde sin egen kamera med min, han försökte koppla den till datorn, men den hade fel sladd och då tog han ur minneskortet och satte det i sin egen dator och började studera bilderna. Flera hundra bilder. På fler av bilderna kunde han se vår bil och han såg vägen bilnumret tydligt.
Så han försökte ta reda på hur man tar reda på hur man få reda på vem som äger en bil och lyckades i går skicka ett sms till bilregistret med mitt registreringsnummer och fick fram min identitet och så googlade han fram mitt telefonnummer.
Jag tror honom. Ändå hinner hjärtat slå några extra slag.
Han frågar när jag vill hämta den. Adman är noga med att säga att telefonnumret han ringer från tillhör hans sambo, och så säger han ett ursvenskt namn. Han berättar var det bor och jag frågar om vi kan komma direkt.
Han ringer igen, när vi är precis utanför huset och frågar om vi vill komma upp till dem eller om de ska komma ner. Jag väljer de senare och han säger väldigt tydligt: Vi kommer ner.
Adman, en man i trettioårsåldern, lite kortare än jag, med mörka ögon, mörkt hår, lite krulligt skägg och vänliga ögon kommer ner i trapphuset tillsammans med sin svenska sambo som har sjal och en söt niomånaders bebi i famnen.
Vi hälsar och tar varandra i hand. Han börjar berätta igen, mer detaljerat om hur han hittade kameran, hur den blänkte vid vägkanten och hur han stannade till med sin cykel och tog upp den. Han säger att han blev lite orolig när jag berättade att kameran blivit stulen (tänk om jag skulle tro att det var han...) och att de båda hade funderat över hur en person kunde tappa en kamera utan att höra klonket när den når asfalten.
Han frågar mig om jag såg tjuvens ansikte.
– Ja, och det var inte du.
Han pustar ut. Vi skrattar lite nervöst och lättat.
Du är dagens hjälte!
Och eftersom jag sprider det här på bloggen... så blir du hjälte för ännu fler!
Fantastique!
SvaraRadera