Brottsoffer.

Hans musik tröstar mig just nu.

Jag trodde faktiskt inte att det skulle hända mig.

Jag är inte rädd att vistas i Malmö i mörker.

Men nu kanske jag kommer att vara det ett tag. Kanske.

I går blev jag utsatt för ett brott.

Jag har precis varit på en trevlig, givande och sprudlande middag på Mosaik med fem andra ambassadörer för kvinnors företagande.

Jag tittar ut över Stortorget. Det har blivit ruskväder. Regn och blåst, ganska mycket, även för Malmöförhållanden.

Jag sätter på mig reflexväst och mössa. Jag ser väl ut som en slag Michelingumma och de andra skrattar glatt åt min outfit.

Jag börjar cykla hemåt i regnet. Det är dessutom motvind. Det känns som att cykla dubbla sträcka. Jag får kämpa mig ner för den lilla nerförsbacken på cykelbanan där Lönngatan korsar Nobelvägen.

Jag har farmors läderväska i cykelkorgen. I den finns plånbok, kamera, två av mina böcker, en kalender jag just fått av Pia Rudolv, smink och en del andra saker. Kvinnors handväskor, du vet.

I öronen spelar musik. Jag har telefonen i fickan. Och jag sitter ju på cykeln och i nyckelknippan finns husnyckeln.

Strax efter att jag har passerat Sofielundsskolan på vänster hand, så kommer det en kille i 20-års ålder mot mig på cykel. Vi är alldeles ensamma och ändå kör han rätt mot mig. Jag blir tvungen att tvärnita, stiga av cykeln och jag skrek nog något.

Jag satte mig på på cykeln igen. Jag såg lysena från korsningen Lantmannagatan lite längre fram och längtade verkligen hem.

Då kommer han som ett jehu bakifrån på min högra sida. Han har rätt hög fart, stoppar ner sin vänstra hand i min cykelkorg och bara nappar åt sig min väska.

Jag blir så förvånad så det tar säkert en sekund innan jag har fattat vad som hänt. Sånt händer inte mig liksom. Så tittar jag upp och ser honom försvinna in på Olofsgatan. Han har hög fart. Jag inser att jag inte har en chans. Jag har cyklat 4 km i motvind och är trött. Jag ser hur han försvinner in till höger på Idunsgatan.

Jag tar nästan mekaniskt fram telefonen. Jag hinner tänka: 911 är det väl inte, vad är det i Sverige och så fungerar hjärnan. Jag ringer 112. De svarar typ genast. Nu har jag kommit fram till Lantmannagatan. Det öser ner. Trafiken dånar. Jag får en polis i luren. Jag berättar var jag är, vad som har hänt och de frågar var jag bor. Jag berättar. Polisen säger att en polis är på väg hem till mig.

Telefonen ringer när jag har lagt på. Det är Alexander. Jag berättar vad som har hänt. Jag är rätt skakad. Jag cyklar på i regnet och blåsten. När jag kliver in i huset är det första jag säger till Stella: Har någon knackat på dörren? Jag tänker att polisen kanske har hunnit före mig, men icke.

Jag berättar kort vad som har hänt. Antagligen är jag lite forcerad. Säger att jag måste spärra korten snabbt och går upp till datorn och letar telefonnummer. 

Jag lägger upp en Facebook-uppdatering av vad som har hänt.

Två minuter senare är ena kortet spärrat. Hon det andra stället hamnar jag i kö. Jag sätter på högtalaren till telefonen och går ner i köket.

Stella kramar mig och säger: Jag ringde en kompis, du ska dricka något sött, det är bra mot chocken. Hon sätter på vatten och tar fram honung. När jag kommit fram i telefonkön knackar poliserna på dörren. Han presenterar sig som Harald, hon säger inte sitt namn. De låter mig tala klart med kortföretaget.

Sen sätter vi oss vid matbordet. Harald berättar att den här typen av brott tyvärr har ökat igen under senare tid. Han säger en massa och bland det att jag kan få tala med Brottsofferjouren, att jag kan komma att bli ledsen, arg eller hamna i chock efteråt.

Jag känner ett starkt tryck över hjärtat, eller snarare vid hjärtchakrat. Det känns som att någon har slagit mig med en hård knytnäve just där.

Jag känner mig både arg, ledsen och samtidigt lättad. Det kunnat var betydligt värre.

Killen hotade inte med något vapen. Jag åkte inte i backen. Vanligtvis brukar jag ha väskan mer förankrad vid cykeln och hade det varit så kanske han hade slitit hårdare och det hade gått riktigt illa.

Under samtalet med polisen hinner jag tänka på hur jävla fräck och förslagen killen var... Att hon nästan krockade med mig för att kunna se ner i min cykelkorg, så göra en usväng, ta sats och bara sno den på en sekund. Undrar hur många gånger han gjort det.

Jag kunde inte säga hur han var klädd. Hårt regn och glasögon, ingen bra kombination. Men jag såg honom i ögonen och har känslan av att jag skulle kunna känna igen honom.

Polisen är hos mig en knapp halvtimme efter att brottet skett. Det är jag imponerad av. De var otroligt vänliga mot mig. Förklarade alla procedurer. Det känns bra.
Jag bad Alexander att gå och lägga sig samtidigt som jag och hålla om mig. Jag är oerhört tacksam över att han gjorde det. Behövde den närheten. Och flera gånger under natten krampade min kropp. Så skönt att ha sällskap av en stor varm manskropp!

Det gör fortfarande lite ont i hjärtat. Inte lika mycket som i går. Det känns jobbigt det som har hänt och jobbigt med allt jag behöver fixa - som korten och körkort och allt sånt. FAAAN!

Och samtidigt. Jag är helskinnad. Det är jag tacksam för. Och jag ska inte låta en stackars vilsen 20-åring förstöra mitt liv. Jag får nog ta och cykla i mörkret de närmaste dagarna så att jag inte låter det som har hänt begränsa mitt liv.

Nu spelar jag arga Thåström-låtar och det känns väldigt, väldigt skönt!