Adventsboken 15: Kristallen spricker

Vägen till JA, del 15

I went to the woods because I wished to live deliberately, to front only the essential facts of life, and see if I could not learn what it had to teach, and not, when I came to die, discover that I had not lived.

Henry David Thoreau

Jag befinner mig hemma hos Alexander i Hagsätra. Vi är gifta men särbos. Han går en utbildning som han måste slutföra innan han kan flytta ner till Malmö.

Ofta kan vi tillbringa stora delar av en helg hemma i hans lägenhet. Innan jag kommer har han förberett allt vi ska äta, för att vi ska ha så mycket tid som möjligt med varandra.

Vi går in i kärleksruset och det är en underbar plats att befinna sig på.

Det är som att vi äter och dricker varandra. Som att livet blir helt uppfylld av utforskande av varandra, men det sker också en fördjupning av mitt utforskande av mig själv.

Dels finns den spännande nyfikna sexuella upptäcktsresan. Vem är jag som sexuell varelse? Vad tycker jag egentligen om? Vad vill jag expandera? Vad händer i min kropp? Vad tillåter jag att ske? Det sker mirakel efter mirakel och jag är fascinerad av vad som händer i mitt hjärta och i min kropp.

Dels handlar det om min inre upptäcktsresa, som Alexander så gärna är med på och bidrar till. Han älskar att hålla mig i handen när jag upptäcker nya dimensioner i mig. Då och då för han in det filosofiska perspektivet, han har nyligen avslutat en högskolekurs i filosofi och det tankegodset hjälper mig också in i mig själv.

Vi ligger bredvid varandra i sängen en morgon. Jag känner mig liten och sårbar. Plötsligt får jag en insikt och jag berättar för Alexander vad som händer medan det händer.

Jag ser en stor kristall framför mig. Den glittrande kristall med massor av fasetter. Jag ser att det är bilden av det perfekta jag som jag alltid strävat efter att vara. Om jag skulle titta nära alla fasetter skulle jag se olika aspekter av perfektion, som till exempel ”att vara en perfekt mamma”. 

Och så kommer insikten: Vems kristall är det där? Vem är det som har definierat vad det där perfekta är? Och jag inser med ens att den där kristallen består av andras förväntningar på mig, eller snarare det jag tror att andra kräver av mig för att jag ska vara perfekt.

Och så ser jag hur kristallen krossas och blir till intet. Av den finns inget kvar. Och jag ligger i sängen och känner mig totalt naken och total utlämnad. Det är som att jag befinner mig på en myr och vilken tuva kommer att bära mig? För vem är jag när jag inte har kristallen? Vem är den perfekta Charlotte? Jag känner mig så liten, så sårbar, så naken, så värnlös... och samtidigt vet jag att denna insikt är viktig. Nu när kristallen är krossad kan jag börja finna det som verkligen är jag.

Jag ligger i Alexanders famn. Jag känner mig som en liten liten fågel i hans famn. Jag vågar ligga kvar, trots att något i mig är osäker på om hans starka hand ska krossa fågeln eller inte. Jag stannar kvar och tar emot hans kärlek. Och den lilla, lilla fågeln, den nyfödda Charlotte piper lite försiktigt.

Jag är. Kanske för första gången. Och det är skönt att göra de här upptäckterna tillsammans med en man som verkligen älskar mig. Han står kvar, vad jag än upptäcker i mig. För första gången känner jag verklig tillit till en annan människa. Det är också skönt. Att våga vara sann. Att våga vara jag. Men o så läskigt, samtidigt.

Nästa avsnitt: Min glada prinsessa.