Tid för män att våga vara nära (varandra)?

Jag sitter och småpratar med sonen om att män i allmänhet har lättare att tala om känslor och relationer med kvinnor, än med andra män.

Och hur många gånger har jag inte varit med om män som haft behov av att prata av sig?

Men kanske är det så att det är männens tur nu: Männens tur att våga närhet till varandra, både fysiskt och känslomässigt - och utan sexuella kopplingar.

Jag har sett det så många gånger. Två eller flera heterosexuella par möts för att till exempel äta middag tillsammans. Männen tar varandra i hand och kvinnorna kramar både män och kvinnor. Det är som att rädslan för intimitet, kanske bögskräck finns där närvarande, alldeles under ytan, men att ingen säger något om det.

Intressant nog är jag också ganska ofta med om att männen kramar om varandra vid kvällens slut, som att samtalen har skapat något slags intimitet och där rädslan för vad kramen skulle kunna representera liksom har suddats ut.

I våras läste jag Bob Hanssons, Martin Svenssons och Leif Erikssons bok ”Dingo dingo” som handlade om en manlig kramklubb. Om män som träffas för att känna medmänsklig närhet. Författarna ville delta i debatten om ett annat slags manlighet, som inte bygger på att vara hård och tuff.

Nu kör Sydsvenskan en serie om manlighet och närhet (bravo!) och jag läser flera intressanta artiklar.

Bland annat intervjuas just Martin Svensson, som var flickidol i 20-årsåldern. Författarna till boken testade själva att långkramas (i 15 minuter). Martin var med om hur jobbigt det först kändes, men hur han sedan började slappna av och att det efteråt kändes som att ha fått en djupgående massage. Och efteråt var samtalet dem emellan mer lågmält och de pratade om sig själva. Och i dag värdesätter han riktiga samtal män emellan.

– Ja, närvaron, närheten och de livsviktiga samtalen. Identifieringen, att spegla sig i varandra, är befriande. Att man inte är ensam. Det säger jag utifrån en tro jag har på att det finns två kön, att allt inte bara är sociala konstruktioner. Jag tror att det finns något mer, för vad händer om man skulle koka ner det som genusvetenskapen fört fram, att könen bara är sociala konstruktioner? Det måste ju betyda att jag som heterosexuell bara är offer för en norm, och att om jag verkligen var sann mot mig själv så skulle jag känna lust att ligga med både tjejer och killar, säger Martin Svensson till Sydsvenskan.

I en annan artikel talar idrottsforskaren Jesper Fundberg om att heterosexuella män behöver öva på nyanser när det gäller närhet. Det finns något mellan ytlig vänskap och rå kåthet... och män behöver alltså träna på att våga vara nära på ett sjyst sätt.

Fundberg har studerat ett pojklag i fotboll och deras tränar i avhandlingen ”Kom igen gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter”.

Han menar att många män är väldigt intresserad av andra män - utan att vara  homosexuella. (Att de till exempel kan klä upp sig för andra män, tävla i förhållande till andra män, vilja räknas i förhållande till andra män.) Han kallar det för ”homosocialt begär”, som är svårt att hantera, trots att det inte handlar om sex. (Och det kan vara något männen själva är omedvetna om.

Killar får tidigt lära sig att de inte ska visa känslor, inte vara för nära och klara sig ensamma. Därför skapade fotbollskillarna tre stereotyper, som de själva inte skulle vara som: ” Spela inte som en kärring, håll bögavstånd, uppträd inte som en invandrare.”

Men hur skapar då idrottskillar närhet? Jo genom ritualer. Under matcher är det okej med fysisk närhet. Men bara då.

– Som det är nu hoppar man över allt som finns mellan något slags ytlig vänskap och rå kåthet. Allt däremellan är som bortraderat och kvar blir bara de starka uttrycken. Är man nära varandra handlar allt plötsligt om sex. Men tänk om man hade övat lite på nyanserna, på vad den här intimiteten handlar om rent praktiskt. Om man hade pratat om det skulle man kunna hantera det på ett helt annat sätt, säger Jesper Fundberg till Sydsvenskan.

Och det kanske i förlängningen innebär att män kan kramas... visa närhet... tala om känslor, utan att någon behöver skruva på sig för den sakens skull.