Adrenalinkick.
Jag valde att bevittna oron. Jag märkte det när jag gick till bussen igår. Jag var på väg till Sundsgymnasiet i Vellinge för att tala se...
Jag valde att bevittna oron. |
Jag märkte det när jag gick till bussen igår.
Jag var på väg till Sundsgymnasiet i Vellinge för att tala sex och samlevnad.
Adrenalinet började spruta runt i kroppen.
Då visste jag att jag var på hugget in för föreläsningen.
Det är så intressant. Ju mer jag nyfiket går in i mig själv, ju mer introspektion jag ägnar mig åt, desto mer spännande blir det. Jag lägger märke till nya saker och ibland gamla saker, men med en större medvetenhet.
Häromdagen fick jag tydligt klart för mig hur jag kan fungera under stress och vad jag kan göra för att mota Olle i grind. Och igår handlade det alltså om adrenalinet.
(Det kanske inte är medicinskt korrekt att tala om just adrenalin, det kanske är något annat som går igång, men du fattar vad jag menar.)
I slutet av 1990-talet skrev jag boken “Börja tala”. Sedan dess har jag haft många kurser i konsten att tala inför grupp. Jag vet hur man gör. Jag vet hur min nervositet ger sig till känna. Jag vet hur jag ska parera den.
Men i går var det en delvis ny upplevelse. Jag skulle tala sex med gymnasieungdomar och på vägen dit så började jag lägga märke till det.
Jag riktigt kände hur adrenalinet rörde sig i kroppen.
Hur det gjorde mig på.
Det var en lite, hur ska jag säga, darrig, kanske, eller pirrig, känsla i kroppen. Som att det var en subtil inre skakning i hela kroppen. Jag kunde känna adrenalinet och samtidigt betrakta det som hände i min kropp. Jag bevittnade det som hände inom mig.
Och jag kunde också lägga märke till min automatreaktion som var:
“Nu är jag nervös. Hur kommer det att gå... Tänk om det... eller det... skulle hända.”
Men så tog jag ett steg bakåt.
Det där adrenalinsprutandet i kroppen lurade min hjärna att tro att jag snarare var nervös än taggad. På något sätt ville den locka mig in i fällan att välja nervositet och oro.
Jag valde att stå kvar. Att känna adrenalinet pumpa i kroppen och välja att känna mig taggad.
Det var en mäktig känsla.
Jag hade övertagit makten.
Jag kände fortfarande adrenalinet pumpa genom kroppen, men jag behövde inte välja min automatreaktion.
Under föreläsningen var adrenalinet med mig. Jag var hypernärvarande. Jag hade tillgång till mig själv. Jag kunde improvisera. Jag kunde skämta. Och jag gjorde det medveten om adrenalinet.
Wow. Det är svårt att beskriva, men det var lite grand som att vinna en tjurfäktning.
På bussen på väg därifrån var adrenalinnivån en stund som högst. Jag hann tänka: Nu hade det varit skönt med en cigarrett.
Jag bara noterade att hjärnan tänker: Hög stress, tröst, cigarrett. Och jag bara lät det vara (ganska lätt efter att ha varit rökfri i två och ett halvt år) jag bara kunde de vad en del av hjärnan sa till mig och något annat i mig... kunde styra. Och liksom välja glädje.
Jag valde att betrakta och långsamt dalade halten av adrenalin. Och allt hade gått så bra!
Härligt att du gjorde adrenalinet till en konstruktiv sak!
SvaraRaderaMen hur gick själva föreläsningen då? Vad ville de veta och prata om?
Ett svar på det får du i dagens blogginlägg, kommer om den stund :)
SvaraRaderaDet var inte så många som pratade där, det var så där 60 personer där, och det är nog svårt att ställa frågor om sex inför så många. Men jag pratade bland annat om att sex börjar med en person: Dig själv och hur viktigt det är att säga ja till det som känns rätt för dig själv. Typ.