Minska skuggan - bygg upp din känslokropp

Bejaka din essentiella kvaliteter.

I boken “The Shadow effect” berättar en av författarna, Deepak Chopra, om hur skuggan tar makten över oss och om hur vi långsamt kan göra den mindre.
Det har jag berättat om i tidigare blogginlägg.
Den här gången handlar det om det fantastiska alternativet: Att ha en plan för hur vi ska acceptera oss själva i grunden.

Egentligen vet jag ju det: Att jag är okej som jag är, att jag är underbar som jag är. Att det finns en del i mig som är orörd, oförstörd, som är min essens. Men i vardagslivet händer det att jag tappar bort det... att jag låter hindren skymma sikten och att jag låter skuggan ta mycket plats.

Och för att må riktigt bra menar Deepak Chopra att vi, var och en, behöver ha en långsiktig strategi som bör innehålla åtminstone de här punkterna.

Känna dig mer hel.
Lära dig att bli mer motståndskraftig.
Jaga bort demonerna från ditt förflutna.
Hela gamla sår.
Förvänta dig det högsta och bästa för dig själv.
Ha realistiska mål och ideal.
Ge av dig själv.
Vara generös, särskilt med den andliga delen av dig.
Se genom dina rädslor.
Lära dig att acceptera dig själv.
Kommunicera med Gud (eller vad du vill kalla det) och ditt högre jag.


Piece of cake, tänker du antagligen inte. Och jag läser listan och tänker: Men snälla, hur gör jag då? Och vad innebär den här listan egentligen.
Börja med att fundera på det (eller läs den utmärkta boken).

När jag började min inre resa för så där femton år sedan hade skuggan mig i ett fast grepp. Jag trodde till och med att skuggan var jag. I dag har jag lärt mig att acceptera stora delar av mig själv - tidvis alla - och jag är mindre dömande både mot mig själv och andra. För mig har det tagit tid. Det har varit jobbigt att ompröva och ändra mönster. Det gjorde ont att se allt det jag gjorde med skuggans förtecken. Och det gjorde också ont att se att jag faktiskt gjorde illa mig själv, genom att ständigt slå på mig eller lyssna på rösten som inom mig ropade: “Du är dum, du är knäpp, du är en bluff.” I dag vet jag att den rösten inte är min egen, utan det är min skugga (inre domare, superego eller vad du vill kalla det för) som talar. Och jag är inte längre lika beredd att lyssna.

Det fick jag kvitto på senast häromdagen när jag kände adrenalinet i kroppen.