charlottecronquist

Tappar du bort livsglädjen i jakten på upplevelser?

Vi lever i en tid av konsumtion. Vi lever i en tid av starka intryck. Vi lever i en tid av ständiga impulser. Nytt, mycket, stort, överväl...



Vi lever i en tid av konsumtion.
Vi lever i en tid av starka intryck.
Vi lever i en tid av ständiga impulser. Nytt, mycket, stort, överväldigande, snabbt...
Många är stressade - och tillåter sig samtidigt att var ständigt uppkopplade.
Och vill ha mer. Vill uppleva mer. Och stressas av det också.
Men tänk om vi tappar bort något i jakten på upplevelser?
Tänk om vi tappar bort det som är livet? Tappar vi bort förmågan att glädjas över det lilla - som ofta är stort - i tillvaron?


Jag jobbade nyligen med en bok där författaren skrev att vi får allt mindre tid. Jag kom med en lakonisk kommentar om att tid faktiskt är det enda som är demokratiskt, det enda vi alla har lika mycket av, och att tiden inte minskar. Naturligtvis var det en kommentar han bortsåg ifrån - eftersom känslan av att ha lite tid, eller för lite tid, drabbar många. Och det är klart, om vi ska hinna ha koll på allt på Facebook, twitterkommentera, spela Wordfeud, spela World of Warcraft, kolla in de senaste trenderna på nätet, blogga, kommentera bloggar, nätverka både i verkliga livet och på olika mingel, om vi ska skicka sms och mms och bara kolla lite i smartfonen... tja då blir det eventuellt kvalitetstiden kvar till att “leva”.


Jag åker tåg rätt ofta och jag har lagt märke till att barnen fått nya barnvakter på resan. En padda eller annan dator som visar film, har ritprogram etc. Det är som att allt mer av livet sker framför en skärm... och att det också finns stressmoment i det... Allt som borde hinnas med, liksom.
Jag har en dotter som är förälskad. Hon lever livet just nu. Hon facebookar knappt. Hon svarar knappt på sms. Hon är med sin kärlek. Hon är i kärlek och då är det som att det där elektroniska glider bort … och då är det också som att hon har hur mycket tid som helst för sin kärlek. Det är som att livet, att leva tar överhanden i förälskelsen.


Även jag är väldigt aktiv på nätet, även jag spelar wordfeud... jag gör en massa virtuella saker. Och samtidigt reflekterar jag över vad livet är och jag vågar känna livet i mig. Jag behöver inte vara upp över öronen förälskad för att också uppskatta det lilla, det levande.
Jag menar: Att andas är att leva. När du lägger märke till din andning och kan uppskatta den, det som till synes är något väldigt litet - och samtidigt, utan andning vore du död. Andning är liksom livet. Så om du bara stannar upp lite och lägger märke till din andning, känner tacksamhet över att du andas, gläds åt din andning... ja då är du i livet. När du kan uppskatta sådana till synes små (och samtidigt livsviktiga saker), då kan stressen gå ner. Då kan du (åtminstone för en stund) låta stressen försvinna, du behöver inte ha hela det där tempot, alla de där intrycken, allt det där nya, det där pumpandet... det kan för en stund räcka med att glädjas åt andningen.
Eller bara ta en sådan sak som att smeka någons hand. Om du verkligen är i smekningen. Om du känner din hud mot din andres hud. Kan du då känna livet i dig och livet i den andre?
Jag tror att vi behöver vara mer. Uppskatta varandet mer. Uppskatta oss själva mer. Ställa mindre krav på oss själva. Mindre krav på ständig uppkoppling, mindre krav på fler och fler upplevelser... Vi behöver uppleva mindre tidsstress.
Den glada nyheten är: Det kan du välja alldeles själv!
Det svåra är kanske att det är så lätt att svepas med i de krav du ställer på dig själv. För du vill väl hänga med?



Tack Terry Patten, för att du inspirerade mig till det här inlägget. Detta är en av de saker som du, på ditt sätt, talar om i kursen jag går, Integral spiritual practice.
Jag vill också passa på att skicka en massa kärlek till min vän Marie Ek Lipanovska som just nu skärmar av en del av de yttre intrycken. Kärlek, Marie! Det är underbart! Det tar inte tid! Den kan vi slösa med! Den kan vi vara! Den kan vi skicka!




Related

upplevelser 9104698001447421484

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Jag får då och då sms, meddelande på fb eller mail med frågan. Är det bra med dig, är ni hemma på lördag eller liknande. Då svarar jag aldrig. Jag ringer istället. Då hör jag nyanser, kan ställa frågor och det blir kanske ett trevligt samtal. Och risken för missförstånd minskar. Jag vägrar och kommer att fortsätta vägra sköta min kommunikation med människor via sms, fb eller mail. Så klart finns det undantag men då är det oftast relaterat till mitt arbete. Att prata med människor är också en del av livsglädjen.



    Jonny

    SvaraRadera
  2. Charlotte Rudenstam14 mars 2012 kl. 17:22

    Det ligger det mycket i Jonny! Fast jag tycker att det ibland, för enklare meddelanden, är alldeles okej också med elektronik. Fast jag älskar att ha en röst i telefonen...

    SvaraRadera
  3. Visst är det så att enklare meddelanden kan funka elektroniskt. Som nu:). Men jag har sett och upplevt att allt för många gånger förs diskussioner via sms, fb och mail och aldrig slutar det bra. Missförstånd kommer som ett brev på posten. Man kan inte läsa nyanserna. Många förutsätter också att elektroniken alltid funkar och så får man en avhyvling för man inte svarat. Jag har varit med om det. Ingen avhyvling men frågan varför jag inte svarat på ett meddelande på fb. Jag frågade vilket meddelande?. Två dagar senare kom det fram. Jag har också ett skräckexempel men det berättar jag inte här. Det får bli på telefon. 

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item