Att acceptera det som är.
I morse vaknade jag strax före fem. Alldeles för tidigt, tycker jag. Men vad skulle jag göra? Vaken var jag. Och inte skulle det bli ...
I morse vaknade jag strax före fem.
Alldeles för tidigt, tycker jag.
Men vad skulle jag göra?
Vaken var jag.
Och inte skulle det bli bättre om jag grämde mig över det.
Så jag gjorde en dygd av nödvändigheten och valde att börja jobba.
Den egna företagarens privilegium.
Så vid sjusnåret hade jag hunnit med en hel del. Och skriver en lite glad statusuppdatering på Facebook om det.
Sonens kommentar: "Jag misstänker att jag har vaknat på fel sida för jag läser din status som dryg och självgod."
Och jag höll med honom om det, alltså att han vaknat på fel sida, för min intention var verkligen inte att vara dryg mot någon som vaknat senare än jag (som jag dessutom avundas något).
Samtidigt fick det mig att reflektera lite.
Det är klart att det kan uppfattas som både drygt, självgott, överlägset, präktigt... vad du vill att vakna tidigt och dessutom “skryta” om det.
Det finns massor med statusuppdateringar (och säkert många av mina) som går att tolka så. Som att går att tolka så att det finns en möjlighet att reta sig på det … och kanske säga något bitskt om det.
Jag är spontan.
Jag skriver vad som faller mig in.
Jag väger inte alla orden på guldvåg.
Det finns ganska ofta små stavfel i mina blogginlägg, för jag har så bråttom att publicera dem att jag inte läser igenom dem.
Jag publicerar när det är klart helt enkelt.
Och då är det klart att pennan inte alltid är helt vässad.
Meddelandet blir mångtydigt och för den morgontrötte... (eller vad det nu kan vara) så finns en möjlighet att vakna till ordentligt genom att irritera sig och låta adrenalinet skölja genom kroppen.
Det får jag bjuda på.
Det kanske är spontanitetens baksida?
Jag är inte ensam om det här.
Jag läste detta i går på Nina Jansdotters vägg:
“ Om någon vill märka ord så finns det massor av möjligheter att göra det på sociala medier eftersom kommunikationen är så snabb. Ni som hänger upp er på något enstaka ord i någon status jag skriver snälla se lite mer till helheten i det jag försöker förmedla innan nu tar till stora sågen. Jag har en annan personlighet än att jag viktar alla små bokstäver på guldvåg innan jag sänder ut mitt budskap. Ni är och gör på annat sätt vilket jag respekterar så vänligen ge mig den respekten tillbaka på min egen Wall för här är det fortfarande jag själv som är huvudkommunikatör även om jag gärna bjuder in till diskussioner av olika slag.”
Nu har jag sällan varit med om stora sågningar på Facebook, som kanske superaktiva Nina gör, och jag är bara glad över en liten kommentar från min son (och är tacksam för reflektionen det gav.)
Vad jag önskar är att ännu fler kan vara snälla och vänliga... och inte hugga ner på varandra.
Ibland säger människor att jag inte “fattar skämt” och då är det ofta ironi eller taskiga kommentarer.
Men varför ska jag behöva fatta det?
Varför ska jag behöva fatta att “det inte var illa ment”.
Så stå ut med mig som försöker se något positivt även med att vakna alldeles för tidigt.
Se livet från den ljusa sidan.
Även om Brian och grabbarna möjligen drog det ett steg längre än jag skulle göra.
Möjligen.
I dag pirrar det i hela mig.
En massa möten.
Och bara två dagar kvar till releasefesten för nya boken “100% Charlotte”.
Det går att hitta jävelskap överallt. Det får stå för sökaren själv. Vi finner vad vi letar efter. Vill vi att någon ska vara dryg då lär vi hittar sådant som bekräftar det vi tror om den människan.
SvaraRaderaJag vet hur jag ser på dig. Min bild av dig är att du är go och glad. Rak och ärlig. Gott hjärta som vill gott. Men jag kräver inte att du är felfri. Det väl härligt att du är uppe med tuppen och är stolt över allt du hunnit med. Det har inget med mig att göra.
Jag gillar att din son skriver att han misstänker att han vaknat på fel sida. Om han hade undersökt det kanske han fått svaret :-) För ibland vaknar vi och tycker att det känns skit. Konsten är bära skiten själv och släppa den, men inte hos någon annan. :-)) Och när vi gör det. För det gör vi alla ibland. Då är det bara och säga ursäkta, jag släppte skit hos dig som var min egen. Jag tar gärna tillbaka den. Hoppas att den inte luktade alltför illa.
Och andra sidan av konsten är att inte ta emot andras skit och undersöka den i tron att den kanske skulle kunna vara min. Konsten är att bara lämna tillbaka den. Ursäkta, inte min skit. Din. Och det är minsann inte lätt alltid, när man väl tagit emot den.
Så mycket skitsnack bara för en glad morgonkommentar. Facebook är underbart!!! <3 Precis som du Charlotte!
<3
SvaraRadera