Jag till tusen.
Det här är mitt inlägg nummer tusen. Så det är väl jag upphöjt till tio? Då bjuder jag på sex med universum. Det kan knappast sägas bät...
Det här är mitt inlägg nummer tusen.
Så det är väl jag upphöjt till tio?
Då bjuder jag på sex med universum.
Det kan knappast sägas bättre.
Den här morgonen vaknade jag tidigt, en stund efter fem, och jag hörde ljudet från försommaren utanför, kände ljuset från försommaren och jag valde att stiga upp.
Den senaste tiden har varit så fylld av en fantastiskt massa saker som jag vill göra och jag gör. Och det har fört med sig en viss svårighet att verkligen slappna av. Istället för att somna när jag lägger mig blir det Rumble, Wordfeud... och en del annat.
Det är som att hjärnan, mitt bland alla spännande projekt, har svårt att slappna av.
Och trots allt jag gör, känner jag mig ibland otålig och ibland lat. Det är som att det inte snurrar tillräckligt snabbt.
Men nu i morse så vaknade jag ändå rätt utsövd. Jag njöt av att fönstret stod på glänt och jag tog mig in i mitt gröna meditationsrum. Jag tände en sticka rökelse och satte mig med korslagda ben i soffan. Jag la märke till att ankeln fortfarande smärtar lite efter vrickningen, men hittade en ställning som kändes skön.
Och jag satt där i tystnad i tjugo minuter. Jag andades. Jag la märke till tankarna som vandrade omkring. Jag var. Jag upptäckte en liten otålighet som jag lät passera och insåg sedan att den inträffade bara sekunder innan de 20 minuterna var till ända.
Sedan lyssnade jag på Magisk morgon, där Marie i dag talade om stillhet, tomhet och om att kunna andas in hela universum. Jag satt stilla framför datorn och blundade och kände just det där hon berättade om... och jag hann tänka: Vet hon var jag är just nu? Att jag precis, äntligen, hittat en stunds stillhet i mig?
Jag kunde fortsätta vara i det. Jag gick ner till min stora röda matta och väckte kroppen på ett mjukt sätt. Det fanns inte minsta stress i någon rörelse. Jag kunde göra mina morgonrörelser meditativt.
Jag tog med det in i köket, som jag röjde helt i meditation, och njöt av att saker hamnade på sina platser och att diskbänken blev skinande blank.
Och jag var hundra procent Charlotte, kanske till tusen, rent av.
Jag var hemma.
När jag är ute i världen. När jag vill så mycket. När jag vill bidra, ge, dela ut, möta … kan jag ibland drabbas av matthet, tvivel, förtvivlan, rädsla, fruktan, frustration... över att jag tycker att det går så långsamt. En del av mig vill allt nu, till tusen procent. Vill bidra så mycket, vill skölja över världen med insikter... om att bli dem vi är … och inse att vi alla har betydelse … och att vi behöver bli 100%-are för att fixa vår överlevnad.
Då inser jag att jag behöver gå tillbaka till det gröna rummet och tanka varande. Jag behöver tanka för att bli hundra procent Charlotte, som ska ge till tusen. Jag behöver också stilla mig och se att det rinner bäckar från mig, alltså att det är många som redan hör. Och det kanske är i stillheten i det gröna rummet som mycket av jobbet faktiskt görs? Det är kanske där jag ska stanna upp och se vad som faktiskt händer, istället för att känna otålighet över det som ännu inte har hänt?
Just nu känner jag djup tacksamhet över att jag vaknade tidigt i morse, att jag tillät mig att gå in i det gröna rummet och att möta mig själv. Jag behöver stillheten och mediationen... för att kunna möta världen med kärlek. Det är så lätt för mig att glömma det, när jag har så mycket igång.
Tack mej själv till tusen för den påminnelsen.
PS: Jag skrev det här inlägget i går. I dag på morgonen är jag alls inte lika pigg - men glad. Den dag som började strax efter fem slutade vid 01, efter en kväll med sexsibilityworkshop i Köpenhamn. Och det var rätt underbart att vandra hemåt i den ljumma Köpenhamnsluften.
Du är en sagolik älva <3
SvaraRaderaJag blir berörd av dina ord<3 < Gode gud vad du behövs<3<3<3 Du är en Ängel och må dina ord sprida sig som ringar på vattnet<3 Din vän Titti
SvaraRaderaÅ Titti, dina ord värmer mitt hjärta och jag behöver en massa kärlek... och jag tar emot den, jag hör den, jag känner den, jag ser den <3
SvaraRaderaOch en drottning i Charlottes kärleksrike <3 Tack Maria
SvaraRaderaHärlig text. :-)
SvaraRaderaTackar för det <3
SvaraRaderaFantastiskt skrivet, kände igen mig när du skrev om att vara 100% att vara i nuet, vilket inte alltid är så lätt..jag glider ur jämt
SvaraRaderaKram från Susanne