Känslan av eufori.

Det är fler än Loreen som kan känna eufori.

När kände du dig euforisk senast?
Jag gör det ofta.
Det bubblar av eufori i min kropp - och allt kommer inifrån.
Det är som att jag har ett inbyggt lyckorus i mig, bara jag vågar känna det.


I går kväll var jag med om känslan av skolavslutning. Det var allra sista gången vi träffades ett gäng kvinnor i Marie Ek Lipanovskas meditationsgrupp. Något är avslutat och något annat, något nytt ska träda in. (Och Marie har börjat tala mycket om passion på sista tiden, vilket glädjer mig.)
Jag kände bubblet i mig. Bubblet som jag gissar kan kännas när studenterna står och väntar på utspring. Ett bubbel som för vissa också kan ha en liten smak av vemod i munnen.... För kommer vi säkert att träffas igen?

Jag kände inget vemod i går. Jag kände förväntan. Jag kände: Och vad ska komma nu för spännande... ungefär så.

Den avslutande meditationen handlade om drömmar. Vi fick gå in i våra hjärtan och drömma gränslöst. Och detta vill jag lova är brudar utan begränsningar. 
Det var kommunikationsprojekt i Afrika. 
Det var spartanska retreatgårdar i Thailand. 
Det var hus att vila i i Skåne. 
Och själv hade jag en ambulerande teveshow som just denna dag (för vi fick drömma om en dag) befann sig vid Amazon-floden och se djungeln och floden helas. Det var så härligt att se hur stora drömmarna vågade vara i meditationen.
Bara en sådan sak som att ha en teveshos som åker runt till olika destinationer och möter 100-procentare. Jag mötte en indiankvinna som delade med sig av sin klokskap. Wow, liksom.


Och efteråt, när vi satt och summerade åren med Marie - där några varit med från starten för fyra år sedan - och där jag kom med någon gång på hösten 2009 - så var rummet så mättat av kärlek att det nästan gick att ta på. Så jag kände mig dels euforisk över mitt eget livliga och gränslösa inre. Dels kände jag mig euforisk över alla insikter vi har fått tillsammans... och så kärleken.

Jag verkligen såg Homo Amorus - den kärleksfulla människan - närvarande i rummet. Och jag kunde bokstavligen känna hur kärleken växte genom samtalet och hur viktiga dessa rum där kärleken får flöda är.

Och jag såg också hur nya cirklar, nya rum, kommer att starta bland dessa kvinnor. Jag är ju en av dem som hunnit skapa mig egna cirklar och fler är i startblocken.
För mig är detta kärleksarbete så oerhört viktigt och det känns som att allt är möjligt bara vi vågar öppna våra famnar, vara närvarande, vara tillåtande och känna tillit och glädje till varandra.

Det är som att vara inne i en frisk lunga, som att vara i en andning, som att vara livet.
Och jag tar, lite lustigt kan det tyckas, vid stafettpinnen omedelbart, eftersom jag, just i kväll har säsongens sista gudinnecirkel (och ja, jag fortsätter till hösten), i kväll på temat Den kärleksfulla gudinnan.
Euforia! Härligt!