Det där med att döma hunden efter håren

Sexsibilityfestivalen är inne i andra andningen och det har varit svårt att komma till och blogga.

Men nu har jag tagit mig en stunds paus och reflekterar lite över mina egna fördomar.

Som att människor som är beredda att undersöka djup och mörker i människan själva skulle kunna verka eller vara skrämmande.

Återigen, så fel jag hade.


Återigen tänker du kanske? För en massa år sedan gjorde jag en intervjuserie som jag kallade ansiktet bakom rösten. Jag intervjuade kända radioprofiler, som vid den här tiden (långt före nätet) enbart var kända för sina röster. Få visste hur de såg ut. Och en sak jag kunde konstatera var att flera av dem hade radioutseende. Ibland var det svårt att koppla den lena rösten till det alldagliga utseendet.

Jag fick flera ahaupplevelser.

Nu kommer jag på mig själv att tänka: Åsa Kullberg, som bland annat arbetar med dearmorering och sexualitet och arbetar mycket i shamanistiska traditioner och har många ceremonier, föreställde jag mig som en sträng kvinna som jag skulle bli lite rädd för. Eller, jag inser att jag faktiskt varit lite rädd för hennes arbete och för henne som person, trots att jag aldrig har träffat henne.

Och så möter jag en kvinna med ett glatt skratt och en gullig glipa mellan framtänderna och all min prefabricerade rädsla bara rinner av mig.

Och jag känner en tacksamhet över att jag än en gång haft fel!

Jag kan också märka att jag tänker att människor som jobbar med bdsm elle kinky sex ska se lite farliga ut, ungefär som att sexuell preferens skulle sitta i håret, eller i kläderna. Intressant. Passerade just en kvinna, Ruby May, som ska ha en workshop om Conscious kink, ... Och hon dåg verkligen ut att var hur snäll som helst.

Vart drar dina rädslor i väg med den? Vilka förutfattade meningar har du om andra människor. I vilken grad är du beredd att ompröva dem?