Jag känner djup tacksamhet över sexsibilityfestivalen

Elviras bild på Alexander och mig, utstrålar en nivå av kärlek. Foto: Elvira Lagerström Dyrssen.

Jag känner mig uppfylld av kärlek och energi … och samtidigt är jag väldigt trött.
Sexsibilityfestivalen och alla möten där - även med mig själv har gjort att mitt hjärta öppnat sig ännu mer.
Och jag känner en särskilt stor vördnad, tacksamhet och kärlek till Alexander, som varit högsta ansvarig för festivalen - och som har gjort jobbet med den äran.


Jag är en stark kvinna, en kvinna som kan ta mycket plats, en kvinna med mycket vilja, riktning - och en hel del andra egenskaper som brukar hänföras till det maskulina. Jag har kommit långt genom att bejaka min inre man.

Men ibland är det tröttsamt att som kvinna vara mycket i det maskulina. Tidvis har det gjort mig rätt så utmattad (något som jag ibland högst ovilligt har medgett.)

Den här gången, den här festivalen, har jag släppt taget om det maskulina och valt att vara i det feminina. Jag har släppt taget, jag har accepterat det som är, jag har surrenderered, jag har lyssnat på mitt hjärta, jag har inte någon gång tävlat med Alexander om makten, utan låtit honom leda helt och fullt. Jag har släppt min vilja att kontrollera, och istället funnits till hand, och bistått med det som han har önskat av mig. Jag har samtidigt sett till att få mina behov uppfyllda, jag har gått på de workshoppar jag har önskat, jag har bidragit med min energi och jag har bidragit med en väldig massa kärlek, medkänsla, omtanke och många kramar. Jag har på intet sätt känt mig undergiven någon. Jag har känt mig som en drottning, som befinner mig vid sidan om min kung och samtidigt har en självklar auktoritet som ingen behöver ifrågasätta. Det jag har sluppit är kampen, kontrollen, och att försöka
styra saker i någon viss riktning. När Alexander och jag har haft workshoppar har jag också släppt all kamp.

Och samtidigt har jag varit 100% autentisk. Jag har tillåtit mig att känna och visa min sårbarhet, jag har tillåtit mig att njuta, att vara närvarande, att visa omtanke om andra... att verkligen se... Och det har varit så helt underbart.

Och jag har känt att jag tillsammans med Alexander har “hållit” festivalen. Det jag främst har bidragit med är min närvaro och mitt stora hjärta... som dessutom har expanderad.
Det är inte så läskigt att vara i det feminina och jag känner hur mitt hjärta sväller och i går, innan vi som jobbat med festivalen dygnet runt (åtminstone energimässigt) hade utvärdering, kände jag hur mitt hjärta svällde och jag kunde omfamna alla i mitt hjärta. Jag kände en impuls att lägga mig ner på knä framför var och en och uttrycka min tacksamhet. Eftersom det, av tidsmässiga skäl, inte var möjligt, lät jag Alexander representera alla som var närvarande i rummet. Jag la mig på golvet framför honom och uttryckte min tacksamhet... och mitt hjärta svämmade över av tackamma tårar.


Bilen rullade in här hemma strax efter 03 och vid fyra sov jag. Jag är fortfarande inte riktigt vaken... men snart så.

Tack livet för alla dessa möjligheter till kärlek.