Sexsibilityfestivalen: Magiska händer förlöste mig

Jag tränar inte bara på att släppa taget.
Jag tränar på att unna mig saker också. Att tillåta mig olika former av njutning.
Och när sexsibilityfestivalen närmade sig sitt slut, vill jag få massage.
Det fick jag, med besked.


Festivalen är nästan slut. Även om jag släppt kontrollen på en del plan så är det ändå slitsamt. Jag har uppgifter att fylla och en av dem är att bidra till att skapa trygghet på festivalen, att bidra till att “hålla den”.  Näst sista dagen är jag utmattad, har nära till mina känslor och gråter en massa - och jag tillåter mig att bli sedd i den nakenhet som gråten innebär för mig.

Och jag känner att jag verkligen behöver få en egen stund, där jag kan få vara i centrum, slappna av, slippa alla former av krav, bara vara.
Jag hittar till Ronja och Roald, som arbetar med tantra och fyrhändig massage och jag struntar i prislappen och bara säger JA, detta vill jag. Två timmars fyrhändig massage unnar jag mig.

Nu har festivalen formellt slutat. Jag har lämnat över ansvaret för kvällsmåltiden och jag går in i ett av behandlingstälten som ligger bakom boningshuset på Skeppsudden. Det är varmt där inne, det doftar av Young living-oljor, där är behaglig musik.
Vi pratar en liten stund. Jag säger att allt är tillåtet, att de får gå på inutuition när de masserar och att jag säger nej om något inte skulle kännas bra.
Trots att jag tidigare varit lite rädd för dem, känner jag fullständig tillit - både till mig själv och till dem. Jag överlämnar mig.

Roald tittar på mig och säger att han vill vara explicit. Han frågar om det är okej med tantrisk beröring om det skulle kännas rätt, han frågar om det är okej med dearmorering om det skulle kännas rätt. Jag svarar ja, utan minsta tvekan.

Och så lägger jag mig på massagebänken, jag sjunker naken in i den, ett litet tag kommer mindet med sina tankar, men i långa vågor så är jag bara. Jag njuter av de fyra händerna mot min kropp, av doften av olja, av att bara ta emot, av att det inte finns några som helst krav på mig - inte ens de jag vanligtvis ställer på mig själv. Då och då ÄR jag i tälten. Jag är droppen och oceanen på en och samma gång och jag känner på en och samma gång lättheten i min kropp och tyngden av min kropp.

Småningom ligger jag på rygg. Och jag känner att Roald och Ronja är där för mig. Att detta är hela min värld just nu. Detta är livet. Detta är närvaro. Och jag njuter av närvaron, jag njuter av beröringen de ger mig, deras händer är sensuella, utan att kännas sexuella, en slags stilla njutning.

Så glider beröringen in i dearmorering, jag blir berörd på insidan, där det finns kvar en massa blockeringar och trauman. Det gör ont på ett sätt, men det är en befriande smärta, en smärta som jag gärna tar och efter ett tag kommer ett urskrik ur mig. Det är ett befriande skrik som hörs i flera minuter över hela Skeppsuddan. Kanske låter jag som en vulkan, eller som en ylande varg. Det känns som att jag tar mitt liv tillbaka. En hand djupt inne i mig, som rör vid punkter som smärtar, och tre andra mjuka händer runt min kropp, som håller mig... där kommer känslor av raseri, det kommer sorg, det kommer ilska... och allt detta rensas ut... det är som att jag töms på något som objudet har tagit plats i mitt inre, som att jag rensas, som att jag får plats för min essens, för livet, som att flera lager av rädsla, skam och skuld bara försvinner...

Och så är det tyst. Jag ligger stilla på britsen. Jag känner mig ett med moder jord och det känns som att hela mitt inre, hela magen, hela livmodern, hela mitt kön, har så mycket plats, det är tomt där, befriat, nu kan jag fylla det med så mycket kärlek jag vill. Min inre space har vidgats känns det som. Jag andas med Moder Jord, jag känner solens strålar. Jag är min essens. Jag är både utmattad och lätt. Jag har under två timmar gjort en resa som gjort mig renare... som gör det möjligt för mig att se världen med större kärlek... med mer tacksamhet... och det känns som att nu är det lättare för mig att också visa mina tårar.

Så jag vill tacka mig för att jag gjorde den här resan. För min tillit. Och jag vill tacka Roald och Ronja för att de gjorde den möjlig.

Wow, liksom.