Sommar: Livet är så märkligt. Allt hänger i hop - tack Björn Lindeblad

Livet är så märkligt.
Ibland säger vänner till mig att tiden har försvunnit. Att allt är samtidigt.
Det må vara som det vill med det … och ändå … det sker så många märkliga sammanträffanden i mitt liv. Det gör mig rent fnittrig ibland. Hög på livet, kanske?


Min älskade mamma är på besök. Det är inte så ofta eftersom vi bor sextio mil ifrån varandra. Nu för tiden är besöken ofta ganska så korta. En förlängd lunch kan det vara. Jag njuter av hennes närvaro. Jag speglar mig i henne. Jag ser samspelet mellan henne och mina barn som konsekvent kallar henne för Romrom. Jag känner en stilla kärlek mellan oss, en kärlek som ibland hettar till.
Vi har ju så många gemensamma trådar. Så mycket exformation gemensamt. Ett ord kan leda till ett gapskratt, för alla känner historien bakom. Det är som att vi badar i samma sjö av gemensamskap.
Men runt oss finns ju också en massa eget. Jag har ett liv som inte är mammas, mina barn har liv som inte är mitt, Alexander har sina nätter vid datorn. Vi vet ganska mycket om varandra, men ändå väldigt lite. Ingen av oss är auktoriserad tankeläsare.

När vi möts får vi nya glimtar av varandras liv. Som Albert som kommer ner med flickvännen och bara utstrålar kärlek och jag kan bada lite i skenet från deras förälskelse också.
Och trots att Maja inte är där... så är hon ändå där... vi talar om hennes kärlek, hennes liv, hennes milda röst... hennes härliga skratt... Hennes sätt att inte låta sig nedslås av stränga fröknar i Frankrike.
Stella är där och bidrar med sina vinklingar.Eller där finns gemensamma historier  som får oss alla att minnas något viktigt, eller komiskt... eller så är det närvaron där vid bordet. Att vi tillsammans njuter av lasagnen.

Jag nämner för mamma om ett sommarprogram jag nästan lyssnat färdigt på. Björn Lindeblad är finansvalpen som blev skogsmunk i Thailand. Jag har lyssnat på delar av hans kloka och tankeväckande ord medan jag lagat mat.

Och mamma säger: Han heter Lindeblad, eller hur? Och jag svarar ja...
– Han är son till min väninna Kylle, säger mamma.

Så minns jag att vi talat om denne munk vid flera tillfällen tillsammans. Om att han genom sina livsval har vidgat något i sin krets av människor. Hur han, högoddsat, fått fantastiskt stöd av sin familj för sina livsval... Alltså jag får del av en del av historien jag just lyssnat till ur ett helt annat perspektiv. Ur Mammaperspektivet liksom. På radion hör jag Björnperspektivet.

Och det märkliga var att när jag nyss stod och lyssnade i köket och hörde honom tala om stödet från familjen... och så kom Albert insmygande.. och jag kände hur tårarna började bränna innanför ögonlocket och jag snyftade till... för jag tyckte det var så där vackert av föräldrarna att ge stödet till sin son som valde en helt egen väg... och jag tänkte vad underbart det måste vara. 

Och så närvaron av Albert och en påminnelse om att jag hittills stött mina barn i de val de gjort... och vad skulle hända om Albert plötsligt skulle vilja bli munk på andra sidan jordklotet? Eller göra sitt exjobb på amerikanska västkusten? Jag kände en sådan tacksamhet över att han var där i rummet med mig... en kort sekund … och samtidigt vissheten om att kärleken finns där, oavsett avståndet mellan oss.

Jag vet inte om du förstår hur jag menar... men för mig är det som att allting hör ihop och jag blir tacksam över att Björn Lindblad återvänt till Sverige och släppt munkkåpan, för det kändes så fint för mig att få den där starka kärlekskänslan, av de osynliga band som finns mellan dem och dem jag älskar.

Du är en del av min familj - min kärleksfamilj.

Just nu är jag kärlek. Den är stilla. Den är stark. Den är förlösande. Den ÄR.