Nyanserna i mörkret

Många människor är rädda för mörkret.
Det kan handla om spöket under sängen, att någon ska komma in eller att mörkret ska föra med sig någon annan osynlig fara.
Eller så kan det helt enkelt handla om rädslan för mörkret inom sig själv.

Visst har jag varit rädd för mörkret. Men jag har alltid kunnat förhålla mig till det. Rädslan har aldrig varit så stor att jag har undvikit det. Jag har sovit med lampan släckt, även som barn.

I dag kan jag känna en fascination inför mörkret. Jag kan dra mig till mörkret och stanna där ett tag, för att undersöka vad jag upplever där. Och jag kan uppleva att det finns nyanser i mörkret. Olika nyanser av svart.

Bland det mest underbara mörker jag vet är augustikvällarnas mörker. När det fortfarande kan vara ljummet i luften och så småningom tänds stjärnorna och jag kan känna att jag är ensam … och samtidigt... finns allt det där stora uppe på himlavalvet. Det stora som jag faktiskt är en del av.

Det kan också vara en intressant upplevelse att meditera i mörker. Alltså att meditera i ett helt mörklagt rum. Då vet jag ju dessutom hur rummet ser ut innan lamporna släcks. Omgivningen är bekant även om jag inte längre ser den.

Jag har mediterat i mörkret vid flera tillfällen. Vistats en timme i det svarta med öppna ögon. Det kan öppna för en rad känslor. Jag kan notera till exempel rädsla, uttråkning, men så kan mörkret öppna för något nytt. För rymden inom mig och det kan kännas att vara i universum, istället för att som vissa augustikvällar betrakta universums stjärnor på håll. Det kan bli en känsla av gränslöshet, av mikrokosmos och makrokosmos i ett. Att jag är ett med allt och att döden inte finns. Bara olika former av varande.

Men det går också att gå in i mörket mitt på ljusan dag. Att möta ett inre mörker. Att komma i kontakt med smärta, sorg, att liksom bli min egen skugga. Nyligen var jag med om att vandra genom Malmös gator förföljd av mitt mörker. Tårarna rann ner för kinderna. Jag såg dagen omkring mig, jag såg människor omkring mig, men jag var inte en del av det. Jag var helt ensam i mitt mörker.

Och jag valde att stanna kvar. Annars är det lätt att reflexmässigt söka ljuset. Att komma bort från tankar och känslor som är mörka. Att gå igenom, att stanna kvar, istället för att runda mörkret.

Kanske är det mina mörkermeditationer som bidragit till att jag i dag, mitt i mörkret, kan känna en slags iver, en slags nyfikenhet: Vart hamnar jag om jag stannar i mörkret eller om jag trevar mig fram utan att tända en lykta. Känns det som att gå i en mörk grotta inne i ett berg? Blir jag rätt för att råka ut för ett plötsligt hål och falla, eller att höra fladdret av fladdermusvingar? Eller kan jag långsamt röra mig runt i mörkret med en slags djup förtröstan att jag kommer ut när tiden är mogen?

Tidigare i mitt liv har jag varit väldigt rädd för att bli inlåst i små mörka utrymmen - för att jag varit med om en sådan traumatisk händelse. Men det jag oftare kan känna i dag är att mitt inre är så stort och rymligt att det inte spelar så stor roll var kroppen befinner sig. Jag kan välja känslan mer.

I dag tror jag till och med att det är bra att pröva att vara i mörkret ibland. Bildligt eller bokstavligt. Det har i alla fall gett mig ett mer spännande liv, med mer ljus och mörker.
Vad gör du när du hamnar i mörkret?