Sommar i P1: Tre kärlekar. Nu Lars Lerin.

Lars Lerins tavla - fler kan du hitta på hans hemsida 

Den här sommaren har jag blivit kär tre gånger.
I tre sommarpratare.
Nu senast är det Lars Lerin.
Lyssna på honom i Sommar i P1 - och njut.
Denna konstnär från Munkfors i Värmland, som är en prinsessa där hemma och som vågar gå igenom sin rädsla och kommit ut på andra sidan.
Respekt.

När jag var ett år flyttade mamma, pappa och jag till Munkfors i Värmland. Det är där jag har mina första minnen. Och jag inser, när jag lyssnar på Lerins sommar, att vi under en period kan ha bott rätt så nära varandra i Munkfors centrum.
Jag säger det mest för att jag bara älskar att lyssna till hans värmländska. Den får mig att tänka på andra värmlänningar som betytt mycket för mig, som författaren Göran Tunström och jazzsångerskan Monica Zetterlund.
Bara att höra hans röst doftar barndom med andra ord.




Men det är inte i första hand därför mitt hjärta börjar klappa hårdare när jag lyssnar på Lars Lerin. Det är hans mänsklighet, hans sårbarhet, hans nakenhet, hans sätt att på ett enkelt och avskalat sätt berätta om sitt liv. Han skildrar episoder på en och samma gång svepande, med lätt hand... men ändå så att jag ser bilder framför mig. Han skapar alltså också konstverk med sina ord. I mina öron.
Och jag njuter av hans bilder. Av att han kan berätta om sin längtan efter kärlek till en man, hur han gillade att klä sig i prinsesskläder, hur hans rädsla drev honom till olika former av missbruk och hur han besegrat rädslan.
(Och så spelade han fantastiskt vacker musik också.)
Det känns som ett program att lyssna till. Igen. Och en gång till. Som att han sammanfattar saker på ett så enkelt och poetiskt och målande sätt.

Jag vill bjuda på ett par citat som träffade mitt hjärta mitt i prick:

“Det är väl så det ska fungera i den där delen av universum när det är som bäst, att man får göra det man är bäst på eller som man är menad till, som en myra i myrstacken. Sedan kanske man ska ha lite tur också och bli född i rättan tid aå att det man gör för uppskattning av tillräckligt många.”

“Det svarta hålet i mig har krympt och jag kan faktiskt trivas rätt skapligt med tillvaron. Och det jag vill förmedla till den som är rädd: Man kan verkligen förändras.”

“Just nu är vår stund på jorden i den här lilla blinkningen av ljus i evighetens mörker och just nu är det vi som har bollen.”

Tack Lars Lerin.