Ur led är tiden. Och jag skäms.

Jag ligger kvar i sängen länge.
Jag mediterar länge.
Jag går ut i trädgården och tittar på fiskarna länge.
Jag njuter av att ha en ledig dag.
Så kommer ett sms: “Jag är lite sen.”

Då inser jag att jag borde ha varit någon annanstans. Färdigäten. Färdigklädd. Färdigcyklad. På.
I stället står jag i morgonrocken vid dammen och skäms.
Jag hade tappat bort tiden.
Sådant händer mig sällan.
Väldigt sällan.
Minns en dubbelbokning i våras, på kvinnodagen, men alltså inte oftare än så.
Jag svarar med sms. Frågar om det verkligen är rätt dag, jag ber om ursäkt, jag säger förlåt.
Och samtidigt skäms jag något så fruktansvärt.
Det känns som att korsryggen ska gå av.
Det känns som att hela jag är fel.
Jag hatar att svika någon.
Jag hatar att göra fel.
Och jag hade så sett fram emot den här aktiviteten som jag trodde skulle äga rum i morgon.
Jag hade börjat baka bröd.
Har tänkt påta lite i trädgården.
Behöver vila från jobb. Vara med mina händer. Men min kropp.
Vara-görande liksom.
Och så blir jag huggen i rumpan av skammen.
Det är som att fägerna bara försvann.
Hur kul är det att baka bröd nu?
Och vad ska personen som jag i praktiken svek nu tänka?
Och samtidigt. Jag kan inte göra något åt detta. Jag har missat en aktivitet.
Och frågan är hur länge jag ska ha på mig tagelskjortan.
Det kanske är mänskligt att göra misstag?
Kanske?

Jag får ta och ladda om, långsamt, och se vad denna dag ger mig...
Kanske brödet rent av blir gott?