Ibland får jag svar på tal. Aj, det gjorde först ont. Men vad hör jag om jag verkligen lyssnar?

Jag tror att livet kan bli så mycket bättre om jag inte bryr mig så mycket om vad andra tycker eller tänker om mig.
Att jag ska vara jag oavsett hur andra reagerar.
Att jag ska stå kvar och vara 100% Charlotte.
I går fick en påminnelse om att det är lättare sagt än gjort. Och om att jag är på rätt väg.


Förut ville jag att alla skulle älska mig.
Jag trodde att jag skulle dö om någon inte gillade mig.

Konsekvensen av det blev att jag försökte vara en älskansvärd person. Det kanske låter som en baggis? Men problemet var ju att jag var omgiven av människor som jag trodde förväntade sig olika saker av mig. 
Så jag blev en Charlotte för Janne, en för Ulf och en för Karin. Och i den där viljan att bli älskad tappade jag nästan bort mig själv. Andras bilder av mig var viktigare än jag.
Så jag började träna på att ta plats, att säga min sanning och jag valde att ta det steg för steg. Jag tror på det där med baby-steps och att vara snäll mot mig själv. 

Och så började jag höra människor säga: Vad andra tycker om dig har du inte med att göra. Och jag insåg att en av de saker som hållit mig tillbaka har varit rädslan för vad andra ska tycka.

Så till slut skrev jag 100% Charlotte. 
Medveten om att alla inte skulle älska den eller älska mig. 
Men den är ett sätt för mig att manifestera vars och ens rätt att vara sig själva, uppfylla sin uppgift, ge av sin gåva. Och min egen rätt att göra det samma.

Jag vet att det är lättare sagt än gjort att skita i vad andra tycker. Fortfarande kan jag bli ledsen för kritik. Fortfarande har jag dessutom lätt att anta kritik när det egentligen kan vara omtanke. Det finns en väldig massa automatiska reaktioner som ligger kvar och grumlar sikten.

I går fick jag en påminnelse om det. Jag hade lagt upp ett klipp på Facebook där jag talar om att vara passionerad. 
En okänd kvinna skriver: Vilket trams. 

Första reaktionen: Det gör ont.
Andra reaktionen: Men varför behövde hon skriva det, hon känner mig inte ens?
Tredje reaktionen: Vad är det hos sig själv som hon projicerar?
Fjärde reaktionen: Vad är det som händer i mig nu?

Så gick det en liten stund. Och jag såg hur detta lilla ord “trams”, som först sårade mig (för jag vill verkligen inte vara tramsig eller våpig eller så) sedan transformerades till något annat. För vad var detta annars än ett bevis för att jag är på väg att verkligen bli 100% Charlotte.

Jag står där i klippet med alla min passion. Jag är. Och någon gillar det inte. Och jag står kvar. Wow, liksom. Den där kvinnan blev en budbärare till mig, även om det inte alls var hennes mening. 

Än en gång fick jag erfara att jag inte dör av en sådan kommentar.

Och i dag vet jag att de som gillar mig, gillar MIG, inte en Charlotte jag spelar, för att jag tror att du vill ha just en sådan Charlotte. Jag orkar inte det längre. Det är så mycket lättare att vara mig själv, även om en del kommenterar svider som ett myggbett. (Jag har lärt mig att låta bli att kli, så går svullnaden snabbt över.)

Det tramsiga klippet: