Det där med tiden och minnena. Släpp taget om dem.

När jag blundar eller tittar på bilder kan jag resa i tiden.
Jag kan stanna till precis när jag vill i mitt liv och låta mig uppfyllas av minnen.
Det är som att mina minnen är en skattkista.
Men då gäller det att låta dem bara vara det, inte skaka nostalgi omkring dem,
inte bli fast i dem, inte skylla mitt liv på mina minnen.


I går på Facebook dök den här gamla bilden upp. 

Den är tagen 22-24 juni 1994. Stella är nyfödd och hennes storasyskon tittar kärleksfullt på henne. Det är lätt för mig att göra en så exakt tidsangivelse.
Den bilden har jag inte sett på länge och när jag betraktar den fylls mitt hjärta med kärlek. Jag får lust att gå in i bilden och lyfta den nyfödda bebin, jag har lust och krama de stora barnen och känna doften av deras sömniga kroppar. Jag kan se Majas taniga ben i pyjamasen som hon har ärvt av Albert och hur han i ett kick verkligen har vuxit in i rollen som dubbelstorebror. Jag kan zooma ut bilden och se den där sista midsommaren på Älgö, bara några dagar senare skulle vi flytta till vårt nya liv i Skåne, barnen skulle få en sommar på landet med så mycket sol och bad och en snäll lillasyster och en jätteträdgård och stora egna rum som de bara anar här.

Jag stannar där.
Det är lätt att bli nostalgisk.
Visst kan det vara skönt med sådana minnen.

Ibland är det inte lika skönt att se på lyckliga bilder.
Jag minns en episod, sju år senare, när jag tittade på bilder som inte var isatta i album. Jag hade just separerat från min man och bläddrade bland bilderna över vårt liv tillsammans, bilder med nyfödda barn, växande barn, resor, ställen vi bott på, julaftnar, födelsedagar, fester. Jag valde ut några av bilderna att ta med mig till mitt nya liv, livet utan man och med barnen varannan vecka. Just den dagen visste jag inte vart jag skulle ta vägen, hade ännu inget ordnat boende.

Jag bläddrade bland bilderna i kanske en timme och sedan föll jag samman. Jag fick feberyra. Jag kollade tempen och hade över 40 graders feber. Så starkt påverkad blev jag av minnena som kom ikapp mig. Så svårt var det för mig att välja det nya livet.

Så jag vet, in i kroppen, hur lätt det är att fastna i bilder, fastna i minnen och kanske ibland sammanblanda dem med nuet. Att tro att jag är min historia. Och att låta saknaden tynga mig.

Jag saknar fotografier av händelser som blivit till trauman i mitt liv. De finns bara kvar som inre bilder. Men jag kan plocka fram dem när jag vill. Och att gå in i dem tynger också.

Jag tror det är viktigt att släppa taget om de gamla bilderna. Att inse att livet faktiskt är här och nu. Att inte sörja över det som varit, utan att helt enkelt se att det är minnen.

Så många människor Alexander och jag möter i rollen som coacher och terapeuter som lever i sina smärtsamma minnen. Som håller fast vid dem så mycket att de nästan drunknar, som gör att de nästan tappar kontakten med nuet. Kanske är det så att vi ibland behöver “riva” minnesbilderna och inse att det bara är som de där fotografierna. Det är bilder av något som var, inte något som är. Barnens barndom kommer aldrig igen, men det gör inte heller kränkningarna jag varit med om.
Ett sätt att ta makten över livet är att låta minnena vara just minnen, så att jag har kraft att vara här och nu. Nu får jag krama mina vuxna barn istället. Och det är lika underbart, fast på ett helt annat sätt.
Tack för den påminnelsen.