Känslan av att stå inför arkebuseringspatrullen kan infinna sig när någon dömer mig.

Denna bild från vietnamkriget är ett av mina värsta bildminnen. Nu skedde det inuti mig.

Det är lätt att säga: Det där är väl inget att hänga läpp för.
Det är också lätt att säga: Och så tar jag ett djupt andetag och låter det passera.
Lite svårare kan det vara att välja att känna smärtan, att vara nyfiken på den och se vart den leder mig.
Så jag testar det sistnämnda (allt oftare).

En person jag inte känner säger på sitt sätt att jag är för mycket och det känns som att dö.
Det gör verkligen ont, de där orden om att vara för mycket.  De följs av rätt många känslor. Och många möjliga förhållningssätt. Men jag väljer att dyka rakt in i det. Jag väljer att tillåta känslan och att vara nyfiken på den. Och jag är nyfiken på den, trots att den är väldigt obehaglig. Väldigt.

Numera vet jag ju att detta bara är en känsla, att det är något som sker inom mig, att det inte är något farligt. Det är ingen tiger som anfaller mig. Men i känslan där inne är det livsfarligt. Det gör så ont.

Då och då kommer orden den där personen sa. De kommer ekande ordagrant i huvudet. Och varje gång de kommer känner jag mig tillintetgjord. Jag har hör hela mitt batteri av försvarsmekanismer går igång. Det finns endel som vill tona ner det som har hänt, det finns endel i mig som vill försvara mig, det finns en del i mig som vill förklara, det finns en del som bara vill dö för att slippa de här obehagliga känslorna.

Och istället tillåter jag dem. Det är som att de jobbiga känslorna sköljer över mig och igenom mig. De har hela tiden samma kraft och varje gång en ny våg kommer så tvekar jag inte för vad jag ska göra... ska jag lätta mitt hjärta till någon, ska jag ta något som dövar, ska jag börjar tänka igenom ett försvars- eller förklaringstal? Men så gör jag ingenting av det. Jag tillåter det att finnas. Och det stannar i några minuter.

På utsidan ser ingen vad som händer i mig. För jag pratar på som vanligt. Jag kan delta i samtalet, sitta tyst en stund, prata, vara i det... Jag låter den inre kampen pågå.
För jag är nyfiken. Vad handlar denna smärta om. 
Hur kan en enda mening som en människa säger skapa så mycket smärta i mig? 
Jag vet ju att detta handlar om mig och inte om den andre. 
Men vad är det?

Efter tre dagar då smärtan kommer och går - och jag märker hur tillfällena då det känns glesas ut - då jag försöker borra mig in under den, komma igenom den, så till slut kommer en bild.

Jag står på ett led bland män som ska bli arkebuserade. 
Jag vet inte orsaken. 
Men så kommer en man fram och skjuter mig mitt i pannan och jag dör.
Lite senare känns det som att något nytt håller på att födas. 
Det är som att jag föder ett barn ur hjärtat.

Grottmålning av ett barns födelse. Long time ago. 

Inga fler bilder. Inga fler förklaringar (än).
När jag lägger ihop det pussel jag ser just nu blir känslan: 
Jag måste tillåta mig att dö, för att det nya sak födas. 
Jag måste tillåta att orden dödar mig, acceptera situationer där jag kan dö, tillåta döden att inträda, tillåta mig att släppa kontrollen, acceptera det som är, även döden, för att det nya ska kunna födas. 
Om jag fortsätter att skada av mig saker som en gås, eller försöker förklara eller försvara mig, så hindrar jag döden från att komma, så hindrar jag mig från att släppa taget, så kommer jag inte till surrender och då hindrar jag det nya från att födas.


Och nu är en spännande fråga: 
Hur många gånger måste jag “dö” för att det nya ska födas? 
Eller har det rent av redan fötts, fast jag inte riktigt är medveten om det?

Jag ska fortsätta den här resan. Även om det gör ont. För jag är nyfiken på vad som händer när jag släpper kontrollen helt... jag är nyfiken på bebin... på det som är större än det jag kan uppfatta när jag fortsätter försöka kontrollera.

Fast, jag måste erkänna, det var inte kul att få ett dödande skott i pannan.