Jag måste fixa god stämning. Inte.
Jag får en förfrågan om ett uppdrag. Min intuition säger nej. Nej, den skriker faktiskt nej. Jag försöker lämna över uppdraget till någon...
Jag får en förfrågan om ett uppdrag.
Min intuition säger nej.
Nej, den skriker faktiskt nej.
Jag försöker lämna över uppdraget till någon annan - för att lösa problemet, trots att jag själv säger nej.
Men se den gumman gick inte.
Så nu måste jag säga nej själv. Trots att någon kan bli besviken.
Jobbigt.
Jag kommer att ta den där kontakten. Jag kommer att säga nej. Och det känns bra. Det känns bara lite jobbigt att säga det. Och då ser jag ett av mina mönster: Att ta ansvar för andras känslor.
Men hen kan ju bli ledsen.
Hen kan bli besviken.
Hen kan tycka att jag är dum.
Hen kan en väldig massa saker.
Men frågan är vad som händer med mig om jag säger ja, trots att det finns ett nej i mig? Trots att min intuition skriker: Du ska inte göra detta?
Alltså, det finns inga formella hinder för det här uppdraget. Jag skulle nog kunna fixa det på något sätt. Men hela min varelse säger: Detta är inte för dig, det är för någon annan. Och jag behöver lyda den inre rösten. Säga ja till mitt nej.
Så jag säger ja till mitt nej, även om jag inte logiskt kan förklara varför det där nejet kommer.
Jag säger ja till mitt nej, trots att någon kan viska: Men pengarna då, ska du verkligen tacka nej till dem?
Och då kan jag säga: Om jag säger ja till något mitt inre säger nej till... vad gör det mig till då? Är jag då en prostituerad? Och vill jag prostituera mig för dessa pengar? Och svaret är nej.
Tänk att det ska vara så svårt att välja mig själv framför andra. Att jag ens reflekterar över att kanske ändå säga ja, när nejet är så tydligt. Intressant tycker jag.
Och jag funderar på hur ofta vi gör det där. Vi säger ett ja när vi borde säga ett nej. Det kan handla om allt från sex till pengar eller en hjälpande hand. Eller tvärtom. Tänk alla gånger vi säger nej, när det finns ett inre ja... och där nejet är det säkra... för tänk vad skulle folk säga om jag sa ja till detta...
Så mitt liv är inte till för att skapa god stämning. Visst jag skapar jättegärna god stämning, men inte på bekostnad av mig själv, inte om konsekvensen om mitt ja till andra, gör att jag gråter i min ensamhet. Jag är värd mer än så. Du också.
Så jag fortsätter träna på att ta beslut som är grundade djupt i mig. Även om det leder till att någon blir arg, ledsen eller besviken på mig.